Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquists Ormus och Ariman 161
De tvenne stridssätten personifierades senare av Almquist i
Ormus’ och Arimans gestalter.
I Manhemsprojektet jämfördes den nya uppfostran med
åskådandet av eller medverkan i ett drama, resultatet blev i bägge fallen
en sinnesändring. I uppsatsen om brottsligas behandling förekommer
en liknande parallell. Almquist slutar med en hänvisning till den
stora psykologiska vetenskapen att läka brottslingar. Början till
en förbättring av dessa eländiga vore att avsäga sig allt förakt
och all "hög illifka" emot dem. "God (alldrig svag), lugn, stark,
klarsynt skulle man behandla, skulle man vända upp igen desse
ned-vände". Härpå följer en anmärkning, som efter vad det påpekats
syftar på Amorina: "Man skulle upptäcka ett underbart sammanhang
emellan denna Vettenskap och den dramatiska Konsten. Dessa skulle
i synnerhet sprida klarhet öfver hvarandra". Meningen med dessa
av Almquist gjorda sammanställningar framgår av hans tredje
Hermes-uppsats, "Om Enheten af Epism och Dramatism". Enligt denna
sammanfaller epismen med hedendomens och dramatismen med
kristendomens idé. Dramatismen syftar från mångfald till enhet — liksom
epismen tvärtom — och dess grundton, dess innersta och första, är
jaget, människokaraktären. Det dramatiska stycket skall föra de
individuella, söndrade karaktärerna fram till deras slutstämning, den
klara saligheten, "de eviga taflors beskådning" (s. 185).
Denna förmåga att omskapa brottsliga tillkommer också
Ariman i motsats till Ormus. Ormus och Ariman äro dekreterandets
och senterandets ande. Den förres reglementerande nit är så
innerligen välment och aktningsvärt, anser Almquist, men det är tyvärr
så föga framgångsrikt. Ormus’ hela traktan är att av all sin kraft
arbeta mot det elaka, hans enda strävan att så bereda och leda allt
jordiskt, att det måtte bli lyckligt och fullkomligt. Men han är
livligt övertygad om, att jorden själv och hela människosläktet äro
böjda för att en gång bli mera onda än goda, och han finner
därför, att ett befrämjande av det goda endast är möjligt, om man
sätter sig utom människorna och deras natur. Och till den ändan
slår han ned sin konstfullt inrättade regeringsbyrå i månen och
11. — 2270. Samlaren 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
