Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 Henry Olsson
måga söka omstöpa, förvandla folk ifrån stenmenniskor med deras
stenharmoni (som jag, gudnås, alltför väl känner och ej vill gifva
4 öre för), till verkliga menniskor, med himmelsk harmoni. Men
detta kan icke gå i en handvändning. Under tiden kunna de ej
begripa mig annars än såsom sönderslitande."
Jag har i det föregående sökt påvisa betydelsen av
Schleiermachers religionsfilosofi för Ormus och Ariman och i anslutning
härtill velat antyda impulserna av denna i Almquists senare utveckling.
Motsatsen Ormus-Ariman är en av de fruktbaraste synpunkter, som
man kan anlägga på Almquists väsen och idéåskådning. Kortast
kanske man kunde uttrycka denna kontrast så, att Almquist emot
traditionen sätter instinkten, emot konventionalismen i uppfattningen
av naturen, konsten, moralen och staten sätter religionen. Den
estetisk-humana etik, som Ariman representerar, utvecklas, såsom
jag tidigare påpekat,1 vidare i hans pedagogiska uppsatser i
Skandia 1834 och slutligen i Europeiska missnöjets grunder. Konstens
uppgift åter blir att förmedla denna etik, konstnären skall vara en
väckare till etiskt-religiöst liv. Något positivt socialt intresse har
Almquist ännu knappast i Ormus och Ariman, men samhällssatiren
där syftar dock åt samma håll som framställningen i Europeiska
missnöjets grunder. Denna skrift ställer i sedlighetens namn
utvecklingen emot traditionen, den vill avskaffande eller förbättring
av "lefnadsgrundsattser, samhällsinrättningar eller lagar", som
strida mot människans mänskliga beskaffenhet. Den uppställer
motsatsen mellan människans "sanna inre humanitet", "deras af Gud
gifna beskaffenhet såsom menniskor" och "maximerna",
"samhälls-paragrapherna". Almquist vill gent emot namnsedligheten
"uppbygga en sedlighet på högre och renare grund", och han sätter
denna i "lifvets sjelfregel hos menniskan", "personens eget finnande
af hvad som utgör dess lifs regel".2 Han har här starkt närmat
sig Schleiermachers framställning av sedligheten i "Monologen.
Eine Neujahrsgabe" (1800) och i hans övriga moralfilosofiska skrifter.
Schleiermacher utvecklar där självåskådningen som den sedliga bild-
1 A. st., s. 172.
3 Imp.-okt.-uppl. III, s. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
