Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquists Ormus och Ariman 175
ningens medel och tänker sig en organisk sedlighet, aktgivandet
på den regel,, som med nödvändighet är given i varje individs
väsen.
Det är såsom traditionens och konventionernas väktare, som
Ormus är satiriserad i Ormus och Ariman, men Almquist har också
tänkt sig honom som representant för det verklighetsnyttiga över
huvud taget. Motsatsen innesluter alltså även ett djupt personligt
problem, den gäller de stridande tendenserna i Almquists eget väsen
— synpunkten har ofta framhållits, och jag skall ej vidare ingå
därpå. Almquist hade, som bekant, funnit lösningen i kravet på
en syntes av de båda riktningarna, och i Richard Furumos senare
tillagda slutord till verket framställes åter detta yrkande. I ett
brev till Vendela Hebbe av juni 1843, som citerats av Warburg,1
talar Almquist om "det Arimanska" och "det Ormusaktiga" i sin
egen natur i meningen av fantasi-sidan och förnufts-sidan däri och
hänvisar till den förening av dem, som han påyrkat i slutet av
Ormus och Ariman.
Genom den sammanställning, jag i det föregående gjort av
Schleiermachers religionsfilosofi och Ormus och Ariman, har jag
givetvis icke velat reducera den där framställda åskådningen och
de konsekvenser därav, som jag påvisat, till att vara en
reproduktion av Schleiermacher eller velat isolera dennes teori från den
allmänna idéåskådning, med vilken den hör samman. En utgångspunkt
har Almquist haft i Swedenborgs idealistiska monism, och på flera
punkter har romantikens tänkande tydligen avsatt nya intryck.
Detta gäller t. ex. om Schellings parallellisering av universum och
konstverket, vilken motsvararar Schleiermachers ovan återgivna
jämförelse mellan den religiösa och den estetiska åskådningen.2
Jag påpekar också, att intryck från Schleiermacher äro skönjbara
såväl hos Geijer som Atterbom,3 och att impulserna på denna väg
1 III. sv. litt.-hist IV, s. 382 f.
2 Jfr mitt tidigare påpekande (a. st., s. 143 f.), att man i Äfven om Humor
förnimmer en direkt återklang av slutkapitlet i Schellings System des
tran-scendentalen Idealistnus med dess karakteristik av konstverket att vara »eine
be-wusstlose Unendlichkeit».
8 Carl Santesson, Atterboms ungdomsdiktning, s. 412 i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
