Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquists Ormus och Ariman 177
poesien, tillfälligtvis kommit att fylla, bli kvar i orört och
glänsande skick. Skrivaren lyckas för någon tid få makten och
fördriva poesien, en period som dock får ett tvärt slut i en allmän
världsbrand, varefter en ny och blomstrande värld uppstår.
Den humor-uppfattning, som Almquist deklarerar i den ofta
omtalade uppsatsen Äfven om Humor, och som har sin utgångspunkt
i den mystiska allhetsförnimmelsen i hans tidigare filosofiska
skrifter, har jag i det föregående sökt sätta i relation till
Schleiermachers religiösa åskådning. Naturligtvis kan den också ställas i
direkt förhållande till den tyska romantikens spekulation över detta
speciella estetiska problem,1 något som dock i detta sammanhang
torde sakna större intresse. Om ironin uttalar sig Almquist i
samma anda som i den nämnda uppsatsen dels i ett brev till J. A.
Hazelius av den 21 april 1825 (Nord. mus.), där han tillskriver den
en "förundransvärd magt" och kallar den "den positiva konstens
bästa vän", dels i en vid tryckningen struken passage i den
akademiska tävlingsskriften av år 1826 (Sv. ak:s arkiv), där "humorn"
säges vara "en inre magt, hvarigenom Skalden uttalar sig sjelf,
utan att säga ett ord" samt ytterligare i ett par brev. Jag
förbigår här detta problem, som jag kommer att behandla på annat
ställe, och skall efter denna allmänna orientering i det följande
upptaga till mera detaljerad behandling först den konstuppfattning,
som framställes i verket, och därefter dettas samhällskritiska
innebörd.
I ett ovan citerat brev till Öfverberg av den 15 september
1826 talar Almquist om konstens "hemliga förskräckliga" karaktär,
dess demoniska storhet. Som Lamm har visat,2 ansåg Almquist
sig själv ha genomlevat en period av verklighetsdödande fantasiliv,
som var av farligaste art för själens jämvikt. Luttrad genom sin
1 Lic. V. Svanberg har påpekat för mig, att han i en seminarieuppsats
år 1919 sammanställt Almquists humor-teori med Solgers ironi-lära och i detta
sammanhang även framhållit denna läras realism.
2 A. a., s. 134.
12 — 2270. Samlaren 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
