Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 Henry Olsson
kunna ha förstärkts för Almquist. Slutligen erinrar jag om, att
den för Schelling och Schleiermacher gemensamma monismen utgår
från en riktning, som mött Almquist även i dess tidigare uttryck.
Den spinozistiska allenhetsläran hade före dem i Tyskland
återupplivats genom Herder, Jacobi och Goethe. Säkerligen har man att
söka en av inspirationskällorna för Ormus och Ariman i Goethes
ofullbordade Prometheus-dikt, skildringen av titanen, den högre
organiska naturuppfattningens representant, som i självmedveten kraft
trotsar den mekaniska världsordningens Zeus, i det han skapar
människor och gudomligt liv på jorden. Som Walzel har visat,1
skänker Goethe åt Zeus dragen av den konfessionella begreppsgud,
hjälparen i nödens stund, till vilken Lavater och Jung-Stilling sökte
omvända honom. Men Prometheus är även konstnären, som i sitt
alstrande efterbildar det gudomliga skapandet och formar konstverk,
som äro den absoluta världsenhetens fullkomliga uppenbarelse. Att
konstnären som skapande är en gudarnas like, detta är en tanke,
som från Shaftesbury över Herder och Goethe ingår i tyska
romantiken, och därmed förenas åskådningen, att ej blott konstverket
utan även människans själ bör avspegla den gudomliga skönheten:
det är organismtanken, tillämpad på naturen, konsten och moralen.
I konceptionen av Ariman ligger som ett centralt drag detta, att
han ingår i människornas värld och omstämmer deras själar efter
sina höga ideal, i prometheisk självkänsla trotsande de
konventionellas gud.
I den tyska romantikens diktning träffar man ofta gestaltningar
av motsatsen "kamreraresjälen" till den "poetiska själen", av
kontrasten prosa-poesi, som erinra om Ormus och Ariman, särskilt
i Novalis’ Heinrich von Ofterdingen och i E. Th. A. Hoffmanns
sagor. Så representerar i Klingsohrs saga i det förra verket den
filiströse och pedantiske "skrivaren" den nuvarande prosans och
nyttans period, som skall ersättas av ett fantasiens rike. Vad han
skriver utplånas så gott som fullständigt genom den himmelska
visdomens ingripande, under det att de blad, som "die Fabel",
1 Das Prometheussymbol von Shaftesbury zu Goethe (Leipzig und Berlin
1910), s. 59 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
