Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquists Ormus och Ariman 181
så förfärade, att deras växttrådar isades, den af Ormus gifna purpursaften
skiftade färg och blef svartblå; flere fina fibrer i blomman sprängdes, och
den förvandlade saften sprack ut öfver bladen i strimor utan ordning, men
allt efter som den ögonblickliga förskräckelsen jagat den. Om morgonen,
om blomman besågs, häpnade betraktaren! Ormus’s föreskrift stod väl ej
till finnandes — men skön var rosen — i dessa sina nya oväntade strimor
så ädelt skön — så (med all sin bäfvan) evigt och underbart skön, att
betraktaren icke kunde uttömma sig i nog beskådning. Sådana händelser
inträffade också med djuren och sjelfva menniskorna; än i kropparnes, än i
själarnes hem. Icke alltid hade det varit skräck, som omstörtat hvad
Ormus dagen förut föranstaltat. Stundom hade något oförklarligt intagit dem
ända till att le sjelfva, när spöket gick förbi dem, och deras naturs inre
fägring hade plötsligt spruckit ut i förut okändt behag. Förvandlingen hade
likväl ej alltid varit hvad vi kalle lycklig: mången gång hade skakningen
varit sådan, att de späde brustit, och lågo förvissnade på jorden. Kunde
ett spöke så tjusa? så uppväcka till skönhet?
De tvenne episoderna om det omätliga skönhetsriket, som, när
det utmyntas, för till galenskap och död, samt om skönhetens
underjordiska krafter i växtvärlden, som också kunna vålla förintelse,
uttrycka en konstuppfattning, som har flera paralleller hos Almquist.
Böök har jämfört1 denna tankegång i Ormus och Ariman med
skildringen i Jagtslottet av huru herr Hugos maka plötsligt faller ner
död efter att ha luktat på en underbar exotisk blomma, som
symboliserar krafterna i "skönhetens underjordiska rike". Slutscenen
i Ramido Marinesco och en av hans Songes vid namn Loys belysa
ytterligare denna konstuppfattning, som sporadiskt har avsatt sig
även på andra håll. Säkerligen är det de tvenne anförda episoderna
ur Ormus och Ariman, vilka äro utgångspunkten för några omdömen
om konsten av Gustaf Hazelius, efter det han läst detta verk
tillsammans med Löhman den 11 december 1832:2 "’Skönheten är det
högsta i lifvet!’ — ’Skönhet och kärlek äro ett*. — ’Anser du det
för den största olycka när ett lefvande hjertas oro och tvifvel
upplöser sig i galenskap?’ frågade han. ’Nej, oändligt mycket
lyckligare än när de förklinga i verldslifvets virrvarr!’" Det är
uttalanden, som på ett underligt sätt verka ominösa för hans egen
1 Den romantiska tidsåldern, s. 310.
2 L. W. Löhman, Dikter och dagboksanteckningar, Sthlm 1872, s. 113 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
