Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 Henry Olsson
bortgång halvtannat år senare.1 När man ser denna tilldragelse
i belysningen av Almquists skönhetslära i Ormus och Ariman och
tillika jämför den med den här citerade passagen, där Ariman
liksom höjer sig över sina egna adepter och ur ett
oändlighetsperspektiv — med utlösning i det "heliga vemodet" — åser förödelsen
runt omkring sig, får man ett livligt intryck av den upphöjda
oan-svarighetskänsla, som ingår i Almquists mystik. Almquist har
tydligen själv märkt tendensen till exklusiv esteticism och insett faran
därav, i det att han i de ord, med vilka Richard Furumo avslutar
berättelsen, inlägger ett yrkande på att "Skönheten och Löjet"
skola förenas med godhet. Det är tydligt, att Richard Furumo
från ena sidan sett skall representera en dylik förening, under det
Herr Hugo företräder syntesen från den andra sidan — i
Jagtslottet äro Ariman och Ormus ej abstrakta tendensfigurer utan
tecknade med den förmåga av objektiv och konkret människoskildring,
Almquist vid den tiden förvärvat.
Samhällssatiren i Ormus och Ariman blir först klar efter ett
framställande av de psykologiska förutsättningarna för verkets
konception. Det är tydligt, att denna har skett i ett liknande
känsloläge, som ur Almquists oppositionella stämningar mot samhället och
konventionerna utlöst hans beslut om brytning med den sociala
kulturen och flyttning till Värmland. Verket omnämnes av
Almquist första gången i brev den 12 juni 1824 efter ankomsten till
Värmland, troligen har man att förlägga dess tillkomst något
tidi-digare. Klart är i varje fall, att denna kvicka och elaka satir mot
den byråkratiska slentrianen är sprungen ur de personliga
erfarenheter, som Almquist förvärvat genom sin kontakt med statens
ämbetsverk under de närmast föregående åren. Det är den stämning
1 Det framgår tydligt av korrespondensen mellan Almquist och Gustaf
Hazelius, att Almquist för denne gällde som den födde »medlaren». Ännu i
ett brev av så sent datum som den 17 maj 1828 kan man läsa följande
uttalande: »Inga ord, undantagandes Herrans egna i den Hel. Skrift, förmå så
intränga till djupet af mitt väsende och omskaka min själ, som Dina. Jag kan
försäkra Dig att jag känner mig så andeligt vaken efter läsningen af dina
bref. Herran vare tack för dessa ädla rörelser och göre dem frugtbärande
hos mig» (Nord. mus.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
