Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruben G:son Berg: Från Atterboms ungdomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 Ruben G:son Berg
gjort henne till sin förtrogna rörande den första av de tre förluster,
som han straxt förut besjungit i "Minnesrunor". Charlotte Kernell
ber samtidigt att få låna sin mans brev till Atterbom, försäkrande,
att han därmed icke riskerar någonting, och tillägger: "Du bör
desutom veta, att de äro ingen hemlighet för mig, utan [= utom]
detta enda som Du nu siälf haft den godheten att säga mig".
Det återstår emellertid att nämna om en annan, senare
Carolinadikt, den som stod i Poetisk kalender för 1816. Där är scenen
förlagd till barndomen och Carolina är en liten flicka. Till den
sluter sig en personlig kommentar av skalden själv — utförligt
refererad hos Vetterlund —, given i brev från hans stora
utrikes-resa (se "Minnen", s. 50 och 575). I en tysk tidning hade han sett
berättad en anekdot från sina barnaår, som han knappt trodde känd
av två eller tre personer, en "novell om en kärlek mellan en
åttaårig gosse och en sjuårig flicka, som ett år derefter dör och lemnar
en outplånlig bild qvar i den öfverlefvande gossens minne".
Utförligare heter det senare i ett brev till Geijer: "jag har sjelf
såsom barn känt en sådan flicka, som var ett år yngre än jag, och
dog vid sju års ålder; hon är än idag den flicka, som mest
intresserat mig i min lefnad, och det är hon, till hvars ära jag i mitt
sjuttonde år författade det lilla skaldestycket Carolina, som med
förbättringar står infördt i Poetiska Kalendern för 1816 och der
vunnit mångas bifall".
Detta förefaller onekligen att vara ett så preciserat och positivt
uttalande, att man icke borde kunna sätta sig över det. Men jag
måste däran. Minnesbilderna från hans barndom och ungdom ha
tydligen förskjutit sig för Atterbom långt mer än man skulle kunnat
tro. I det förut nämnda brev till Geijer, som Warburg ger ett
utdrag ur till belysning av Atterboms barndom, skrev denne (25
januari 1814):
»Om jag berättade mitt lefnadslopp, som föröfrigt icke just är
intressant, så skulle du finna, hur conseqvent alla omständigheter kedjat sig i
hvarandra för att hindra mig från all egentlig gemenskap med verlden och
naturen. — [Här följer det av Warburg anförda, varpå fortsättes:] Sedan
jag kom till Akademien förlorade jag snart mina föräldrar, och med dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
