Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruben G:son Berg: Från Atterboms ungdomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Atterboms ungdomsår 25
det band, som fästade mig såsom menniska vid jorden; armod, svårmodighet,
slutligen vana formade mig till en half anachoret, och vid denna tidpunkt
träffade jag äntligen någre jämnårige som delade mina tycken och
sysselsättningar; nu först började jag allvarsamt befatta mig med mitt gamla
lekverk, Poesien. För mig har hon varit — icke någon glädjens
förtjusning, utan ett dulce curarum lenimen; och då jag åtskilliga gånger fruktat
att mista min syn, har jag trott mig bli lik den blinda sångaren Thamyris,
om hvilken Homer säger, att ’Muserna gåfvo honom godt och ondt: de
röfvade honom hans ögon, och skänkte honom — ljufliga sånger». — Om
jag nu lägger till denna biographiska esquisse, att jag icke ur erfarenheten
har det minsta begrepp om hvad den såkallade Kärleken är; att aldrig något
qvinligt väsende, utom min Mor, och i mindre grad ett par systrar,
intresserat mig, ja att jag egenteligen aldrig känt någon af de känslor, som
försätta menniskan i ett passioneradt tillstånd: — så kan du lätt förklara den
rena subjektiviteten af min poesi; liksom kännare torde inse, att jag i de
bättre af mina senare produktioner af alla krafter kämpat efter objektivitet.»
Ja, skulle man taga detta efter bokstaven, då vore Carolina
ingenting annat än en ren fantasifigur, både den lilla majbruden
och den unga flickan upplöste sig i dunst och ord och ingenting mer,
ty hade Carolina aldrig intresserat honom ens så mycket som hans
små systrar, vore hon inte värd att nämnas. Men detta yttrande
står ju i den mest utpräglade motsats mot vad han skriver
till Geijer om den lilla sjuåringen 1819, och det är påtagligt, att
alltefter växlande stämningar har Atterboms uppfattning av vad
som var betydelsefullt av dessa svärmerier växlat högst väsentligt.
Och vad är det för underligt däri? Även nutidens stora svenska
lyriker äro härutinnan icke annorlunda. Det är i denna förmåga
av skiftning, denna sensibilitet, som hemligheten av deras poetiska
tjusning ligger förborgad: för varje gång helt upptagen av den
känsla, den stämning, som ger sig uttryck, ser skalden allt det
övriga som adiafora. Blott ickelyrikern ser däri otrohet mot en
levande eller ett minne.
Om Carolina från 1806 har jag redan sagt min mening;
Carolina från 1816 är jag böjd för att betrakta som poetiseringen av
ett verkligt barndomsminne. Det synes mig psykologiskt mycket
typiskt, att gymnasisttycket, som är en mycket allvarsam sak för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
