Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Werner Söderhjelm
händer antastas — visserligen i den goda meningen att rödja ett ogräs.
Den svenska skalden har ställt sig högre än både de franska och tyska
kämparna för »kvinnans emancipation», så vida han icke blott ordat för
kvinnans materiella intressen och yrkat på en förment naturlig rätt;. . .
Almqvist fattar denna sak tillika såsom en sak av djup sedlig betydelse,
och vill bereda en ömsesidig sällhet mellan könen i och förmedelst ett
sedligt bättre och renare förhållande mellan båda.
Men botemedlet är ej att som Almqvist vilja avskaifa hela äktenskapet
utan just missbruken. Felet ligger i människornas egen svaghet,
lättsinnighet och fördärv.
I en andra artikel refereras Frejas anmälan från januari och
prisas dess bevisning i motsats mot andras smädelser. Därefter
går Collan över till Snellmans "fortsättning":
»En sådan metod att vederlägga är väl icke den säkrast bindande,
såvida dikten kan på mångfaldigt sätt utföra de mänskliga händelsernas
gång, såsom dessa ock i sig själva äro skiftande och föränderliga, och det
därför måste bliva svårt att ur vissa givna omständigheter härleda ett visst
resultat, vilket i allo kunde inses vara en nödvändig (icke av tillfälliga
tillstötningar förorsakad) följd av desamma.»
Då Almqvist emellertid valt novellens form, är det berättigat.
Huvudsaken är att de givna karaktärerna med psykologisk sanning återges och
med konsekvens vidare utvecklas. Detta har skett i Snellmans skrift med
sträng konsekvens. »Att, såsom man påstått, den på ett träffande sätt
skulle återge tonen och maneret i Det går arø-författarens skrivsätt, kunna
vi dock icke finna, om icke i en eller annan fras eller ordställning; ty i
alla fall saknas där denna egna teinte, som gör T. jB.-författarens skrivsätt
kanske oefterhärmligt: det är denna täcka, spänstiga, av sann och livfull
naturlighet snart sagt sprittande kolorit, varigenom hans skildringar pläga
tala ett så helt eget och uttrycksfullt språk till betraktarens känsla».
Anmälaren prisar idéerna, observationsförmågan, den dialektiska färdigheten.
Denna personliga och innehållsrika, lugna och välskrivna
artikel fick ett litet efterspel. Adolf Ivar Arvidsson, den forne finske
rabulisten, nu kunglig bibliotekarie i Stockholm, mycket konservativ
vorden, men alltjämt eldfängd, kände sig förtörnad på grund av det
alltför stora lov, som sjungits över Almqvist. Han skrev till en vän i
Finland ett brev med en sträng förkastelsedom över denna i
Finland blomstrande Almqvist-"kult". Det fogade sig emellertid icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
