Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Werner Söderhjelm
detta som skall undersökas. Och Cygnæus åberopar sin
opartiskhet. Han har ägnat sin beundran åt Almqvist och tagit hans parti
i tider, då härtill kanske erfordrades ett visst mod. Men också
har han, "då beundran för Almqvist ensam äskade ljud på de
platser, över vilka stridstumultet tystnat allaredan . .. dristigheten att
med strängt allvar blotta de beräknande och egoistiska slingringar,
under vilka Almqvist sökte att nedbryta en annan skalds litterära
förtjänster". Han "höjde dessa angrepp mot den förundransvärt
genialiska titanen på den svenska litteraturens tinnar med äventyr
att bryta emot många sympatier"; således är det "åtminstone ej
med renegatens stilett vi gå att rista upp de sår på den fallne
jättens själ, dem vi ej förmå förbinda, men vilkas beskaffenhet
vi... anse oss skyldiga att utröna". På detta sätt fortsätter
Cygnæus i sin besvärliga stil. Någon kunde, menar han, invända, att
eftersom Almqvist dock framför allt är och förblir skald, man borde
uppsöka en förklaring till hans "brådstupa fall" inom poesiens
sfärer. På denna — litet dunkla — invändning svarar han:
En förklaring i poetisk mening kan svårligen varken av denna tid
eller av den, som stundar, någonsin gjutas över detta Almqvistska dåd —
vi begagna här ett uttryck, åt vilket man av annan anledning ungefär för
ett decennium sedan, under ett slags rus av poetisk extas med vildaste
ihärdighet sökte förskaffa popularitet. Denna företeelse röjer ej den
avlägsnaste skymt, ej den svagaste fläkt av poetiskt lynne. Den framstår
tvärtom såsom det sorgligaste avfall ifrån allt, som poesi kan heta. Den
är en rå inkarnation av den själstommaste, armaste prosa. Det torde vara
lättare att över kretinen Johan Adamsons bloddränkta idrotter kasta ett
poetiskt skimmer än över detta eländiga försök av den genialiske Almqvist
att »sluta stycken» .... Men hur som helst man må behjärta den
rubbning, som störtat bort den olycksfödde skalden från den laggilla ordningens
stråt, kan själva dikten ej tillbakahålla det utrop, varmed Hamlet uttryckte
sin bestörtning över dödgrävarens brutala sätt att fara fram: »Har då
den där karlen ingen känsla av vad han gör? Han gräver gravar och —
sjunger». Sådant är och blir aldrig poetiskt. Det är högst gement,
prosaiskt. Endast den historiska romanen, åt vilken vår tid huggit ett
nybygge mellan diktens område och hävdens, torde en dag få plats även åt
den slutkatastrof, varunder det måhända märkvärdigaste producerande snille,
som någonsin skrivit på svenskt tungomål, så ömkeligen dignade neder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
