Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 155
har man pekat på överensstämmelser, än framhållit motsatsernas
förmåga att attrahera varandra, än medgivit att utredningen icke
är så lätt, eftersom "sympati uppstår av olikhet lika väl som av
likhet".1
I början av denna uppsats har jag låtit Runeberg själv
framlägga sitt innersta motiv: han hälsade i Almqvists verk någonting
nytt och personligt, någonting som ingen annan kunde göra på
samma sätt, något som avvek från det "idkeliga och manérliga"
enahanda, en skald, som enligt hans föreskrift för diktkonstens
högsta mål höll sig till sig själv och naturen. Men han har
full-ständigat denna karakteristik, när han i högpoetiska bilder sökt
fånga den innersta hemligheten av den Almqvistska fantasins
trollmakt. I själva verket torde härmed allt vara sagt som behöver
sägas till svar på de undrande spörsmålen, och endast några
kommenterande ord må tilläggas.
Få hava som Runeberg varit besjälade av att ett verk måste
bedömas efter sina förtjänster, och knappast någon har med en
sådan intensitet ur ett diktverk sökt ut och hakat sig fast vid vad
han ansåg som en "väsentlig skönhet" samt låtit det varda
avgörande för domen. Och denna väsentliga skönhet finner han icke
i någonting som tilläventyrs täcker ett i hans åskådning
förefintligt teoretiskt-estetiskt krav, utan han anammar den varhelst den
visar sig, som en djup poetisk tanke (jämför hans beundran för
någon enstaka rad hos Geijer), som en överraskande
fantasiskapelse, som en odefinierbar känslovibration, sprungen ur skaldens
sträng, som en inblick i världar bortom den vanliga, öppnad av
en visionär ande och avslöjande ett personligt inspirerat väsen på
sidan av och högt över andras. Kort sagt, allt som kan rymmas
inom begreppet poesi, den verkliga och stora, var för Runeberg en
uppenbarelse, värd det hängivnaste och ödmjukaste erkännande.
Och just en sådan uppenbarelse mötte honom hos Almqvist.
Detta var det första och väsentligaste. Vill man efterforska,
vilka egenskaper hos Almqvists sångmö, som närmast utlöste dessa
starka intryck, så löper man fara att söka dissekera ting, lika litet
1 Sylwan, 8ven»k litteratur 1830—1860, s. 255 n. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
