Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 Werner Söderhjelm
åtkomliga för omedelbara begreppsbestämningar som själva den
djupaste hemligheten i Almqvists poetiska egendomlighet, aldrig
hittills fången i någon uttömmande och tillfredsställande estetisk
uppskattning. Skall man emellertid hänvisa på några
förutsättningar, så är det väl i korthet dessa. Runebergs verklighetssinne
fann i Almqvists friska iakttagelser, hans levande gestalter, hans
omedelbarhet någonting med sig besläktat, i alla fall någonting,
som stod hans uppfattning om poesins riktigaste väsen nära.1 Å
andra sidan fängslades han icke mindre — åtminstone i vissa
stycken — av Almqvists romantik. Låt oss minnas att vid den tiden,
då han skrev sina uppsatser, Runeberg ännu var starkt tagen av
romantikens fantasivärld, och Almqvists törnroseri med dess
"sällsamma personer, färgrika dagrar, underbara idéer om liv och död,
samt dess pateistiska tankar om självet och alltet"2 var något,
som för honom måste känneteckna den verklige diktaren och
mäktigt tilltala hans eget väsen. Det finnes ju för övrigt i Idyll och
Epigram dikter (jag tänker endast på sådana som "Lutad vid
gärdet stod" eller "Allena var jag, han kom aliena"), ur vilka det
lösgör sig liksom en sakta dallrande, länge i sinnet ljudande lyrisk
ton, som med sin obestämda, aningsfulla stämning möter den,
vilken så ofta klingade hos Almqvist och just utgör tjusningen, den
mäktiga men i ord svårt uttryckbara, av hans poesi. Genljudet av
denna grundton förstummades aldrig hos Runeberg trots att helt
andra sidor i hans diktning blevo de övervägande, emedan den
dock bottnade så djupt i hans eget skaldeväsen. Och slutligen
läste han hos Almqvist ut de egenskaper i fråga om
kompositionens följdriktighet och karaktärernas utveckling till harmoni, vilka
för honom vore oeftergivliga.
Vad Topelius beträffar, var han fråu början, men av delvis
andra grunder, helt och oemotståndligt gripen av Almqvist. Det
1 C. R. Nyblom uttrycker det i inledningen till sin Runeberg-upplaga
1870 (s. xn) sålunda: »ägde., gemensamt den objektiva fantasins skapande
förmåga och den fordran på poesin, att hon skulle vara icke en mer eller
mindre omedelbar reflexion över åskådade bilder, utan en teckning i ord och
rytm av dessa bilder själva».
2 Bolger, a. a. s. 268.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
