Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J. Viktor Johansson: Några dikter av J. G. Oxenstierna, publicerade av Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några dikter av J. G. Oxenstierna, publicerade av Leopold 169
t. o. m. diametralt motsatta ståndpunkter.1 I sången över Tilas
har han hållit sig till diktens föremål och sin vänskap med honom.
Han hade i det ovan citerade brevet till Bergklint uttryckt sitt
beklagande över att ej kunna "parenthera öfver Tilas" i Utile Dulci.
"(Jag) hade vist förbehållit mig allena den hedren att afmåla min
väns många stora och goda egenskaper tillika med min afsaknad och
min sorg."2 Det har han i stället gjort i detta ode. I nedanstående
strofer ligger karakteristiken: en man, som under sitt korta liv
njutit föga lycka, men som i dikten sökt tröst i motgången:
Kan hända på ditt stoft mitt öga mindre flutit,
Om i ditt korta lif Du lifwets nöjen njutit,
Om jag Dig lycklig sett, den stund jag såg Dig til.
I dag jag wid hans död snart lika ömt beklagar
Hans ålders tida slut, hans ålders mulna dagar
Och wet ej hwad bland dem jag mäst begråta will.
Wett, tycken, seder, smak, hans wäsen fåfängt kröna,
Man talte om hans dygd, men ej at henne löna,
Hans snille, afunds mål, blef ansedt och förtyckt.
Den ömhet, han bewist, men aldrig fann hos andra,
Förentes, i en själ för stor at ödet klandra,
Med mera sjelfbestånd ju mer hon blef förtryckt.
Hos Er, I Minnets Mör, har han sin tilflygt njutit,
När lyckan ur sit hägn hans warelse förskutit;
Hos Er hans hjerta frid, hans snille föda tog.
Til Er han bar sin sorg och sjöng, at henne glömma,
Än i det glada quick, än liflig i det ömma,
Han Harpan lika lätt, som Lutans strängar slog.
Et blidkat ödes dag knapt åt hans syn beskärdes.
Hur länge lampan brann, då ej des låga närdes,
När ändtlig oljan gjöts, war weken re’n förtärd.
Bestämd at äga hopp, förtjäna, men ej winna,
Man endast i hans lif den skilnad skulle finna
At bli til lycka född, och födas lyckan wärd.
1 Jfr Lamm, a. a., s. 222 ff.
2 De la Gardieska archivet, 11, 8. 238.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
