Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck: Rydbergs Narkissos-myt och några principiella reflexioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rydbergs Narkissos-myt och några principiella reflexioner 213
blommyten för att poetiskt sammanfatta sin kulturfilosofi i en
pla-tonsk tankedikts form.
Om sålunda hela den rydbergska myten och dess tolkning
sammanhålles av en mycket schillersk tankegång, rymmes däri dock
även idéer som hava mindre med den schillersk-kantska
spekulationen att göra, och sammanställningen med Schiller synes mig
möjliggöra ett utlösande i analytiskt syfte av dessa moment. Nilsson
har i sin slutkarakteristik även framhållit "en mera exklusiv
metafysisk karakter" hos Rydbergs senare diktning, den rör sig om
"frågan vad som ligger bakom den ändlösa företeelseprocessen".
"Befrielsen från tidsexistensen", heter det, "hägrar som ett
slutmål. Ofta synes han antaga, att döden utgör en sådan befrielse,
men väl att märka döden tänkt som avslutningen på en plikttrogen,
offerfylld levnad. Idealet leder oss genom den timliga existensen
och visar över till en annan." Dessa ord kunna även tjäna som
en utläggning av särskilt det senare partiet i
Narkissosmyt-tolk-ningen med dess egendomliga dödsmystik. Narkissos befrias från
timligheten, och blomman står kvar som ett minne av att han
(människan) återvunnit den fullständiga försoningen och harmonien
först i en högre tillvaro, hos Gud. Rydberg lägger här in en tanke
i blomsymboliken som är Schiller främmande. Visserligen är
oändlighetsskimret över Schillers bild av människans utvecklingsöden
mycket tydligt, men i jämförelse med Rydberg är dock den tyske
poeten och historiefilosofen vida mer av denna världen, mycket
mer realist. Hans blomsymbol tillämpas på den historiska
kulturutvecklingen. Den jämförelsevis mer romantiska andan hos
Rydberg skönjes klart i slutorden om den döde Narkissos. Jag skulle
vilja säga, att man här rent av möter ett drag av teosofi. Just vid
denna tidpunkt hälsade han som sin filosofiske ledare Fichte d. y.,
som gjorde ett egendomligt försök att förena teosöfien och den
traditionella tyska idealismen, i vilket spekulationer om döden
som en naturlig fortsättning på livet intaga en central plats. Vi
finna f. ö. i romanen en ryktbar episod, Hermiones extatiska vaka
i Delphi-templet, som Rydberg själv utlagt i anslutning till Fichte.
I varje fall måste man observera att för Rydberg är problemet ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
