Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 Sven Cederblad
Allt detta: hans ursprungliga läggning, omöjligheten att förena
de juridiska studierna och det praktiska arbetet på
ecklesiastikexpeditionen med de ärelystna drömmarna, hans fulhet, som utestängde
honom från kärleken, hans smärtsamt intensiva njutningslystnad,
hans dödsmärkthet redan i livets försommar, hela denna
inkongruens mellan önskan och verklighet förutbestämde honom för
fantasilivet, inåtvändheten, mystiken, romantiken.
Stagnelii utveckling hän mot mystiken är också av teoretisk
art, den är en intellektuell mognadsprocess. Hos honom framträder
åren 1815—1817 en förut okänd fordran på konsekvens i både liv
och lära. I den första ungdomsdiktningen lyser däremot allt vad
problem heter med sin frånvaro, likaså nästan allt, som kan kallas
självprövning. I hans inre bodde fredligt sida vid sida epikureism
och stoicism, hetsig njutningstörst och götisk viljemoral, hednisk
sinnlighet och kristet asketiskt världsförakt. Det är platonikern
och epikuréen, det är den pindariske Menalkas, romantiskt eterisk,
metafysisk som skald, och den kärleksdruckne idylldiktaren Moschus,
som sjunga sin växelsång ej blott i dikten De täflande Skalderna
(I: 192) utan genom hela hans voluminösa ungdomsdiktning. Under
Stagnelii första ungdom, var deras sångartävlan fredlig, naivt nog
såg han ej, att hans förhärligande av njutningen och hans asketiska
moralism stodo i skarp motsättning mot varandra. Men senare
gjorde en vaknande reflexion honom uppmärksam på motsägelsen,
och ställd inför de kristet platonska renhetskraven tvangs han till
den hårda nödvändigheten att välja mellan jordens fröjder och
himmelens. Han bestämde sig åtminstone teoretiskt för försakelsen
och för en oförgänglig lön i himmelen. Härmed hade han dock
utmanat sin egen sinnliga natur, som likväl alltför ofta tog ut sin
rätt mot hans bättre vetande. Hans »inres förberedda krig»
(Atterboms ord i Narcissen) bröt ut med förödande själsstrider. Den
själsliga dualismen avspeglas i hans världsåskådning och blott för en
kortare tid, då han diktade Trosbekännelse (1818) och Tingens Natur\
avlöses den av optimistisk monism.
Även i detta fall har Stagnelius själv insett och analyserat sin
casus. Det finns ett intressant uttalande i hans något
tungrodda, filosoferande prosa, vilket jämte åtskilligt annat visar, att
hos honom fanns ämnet till en god psykolog, fastän de goda
psykologiska iakttagelserna i alltför hög grad blivit utspädda med »det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
