Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Sven Cederblad
för sina närmaste, »att han i Amanda besjöng ett ideal, hvars
motsvarighet icke fanns och aldrig funnits på jorden». Stagnelius har
tydligen gång efter annan blivit förhörd av sina syskon på detta
intressanta kapitel men nekat. Wimmerstedt omtalar, att han ofta
av sina systrar blivit brydd för sitt tycke för Constance Magnet,
som jag lika litet som Albert Nilsson eller Böök vill identifiera
med Amanda. Det är inte troligt, att deras typiskt systerliga
intresse för en broders kärlekshistorier svalnat med åren. I alla
händelser ha de till slut måst tro honom på hans ord. Orsaken
till hans förnekande är enkel och naturlig: han har velat få vara
i fred. Denna hållning stämmer väl med hans läggning av
enstöring och med den attityd av ironisk förbehållsamhet, som han visar
mot kvinnor under sin senare tid. Att tro, att han skulle ha givit
förtroenden om sina innersta smärtsamma hj ärtehemligheter i en
sak, där han till på köpet enligt vanlig vulgär uppfattning gjort
en slät figur, är att i grund missuppfatta hans enslingsskap.
Ha Stagnelii ord fallit så, som Böttiger anför dem — men
Böttiger var ej den, som försmådde att göra ett kantigt yttrande
till en elegant cirklad fras — kan man vid en närmare granskning
inte undgå att märka, att de äro dubbeltydiga. De behöva visst
inte tolkas så, att Amanda aldrig skulle ha existerat, såsom Böök
gör (Stridsmän och sångare, s. 187), utan de kunna också betyda,
att Amanda icke svarade mot hans ideal, en upptäckt, som
Stagnelius skildrar i Kärleken (II: 266):
Ej, Amanda! dig inin trånad söker.
Blott mig sjelf jag älskar i Amanda,
Blott symbolen af mitt forna jag.
Hans forna jag är jaget i föruttillvaron i Eden, ännu icke
fläckat av materiens orenhet. I fortsättningen skildrar Stagnelius,
huru hans brud före fallet uppenbarar sig, men det är ej Amanda.
Amanda är ej idealet, såsom han ännu trodde, när han diktade
Afsked till Lifvet.1
Stagnelius skulle sålunda ha låtit sina närmaste nöja sig med
den tolkningen, att Amanda aldrig funnits, men behållit den rätta
1 Jag återkommer i det följande till denna sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
