Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 Sven Cederblad
Kellgren, som i sin erotiska ungomsdiktning lika öppet som
Stagnelius erkänt polygarna böjelser, icke kunnat gripas av stark kärlek
med ideell lyftning och syftning till en bestämd person och att
Hilma i Den nya skapelsen icke haft någon verklig motsvarighet i
levande livet. Om man nu icke tack vare Lamms undersökningar
(Upplysningstidens romantik, II, ss. 187—194) visste, att Hilma en
gång* gått på Stockholms gator under namn av fru Hedda Falk,
så vore bevisningen för att Hilma blott vore »ett namn, en symbol
och ingenting* annat» en ytterligt lätt sak, om Bööks metod vore
den riktiga. Den nya sicapelsen ger mycket mindre av konkreta
belägg för att Hilma funnits, än Stagnelii Amandadikter för
Amandas existens.
Stagnelius har haft en sinnlighet av den mest hetblodiga natur,
och i sina hetsigaste ögonblick kan han av den »gyllene Yenus»
begära en kvinna vilken som helst, »en bland de många» (I: 148).
Men icke har en »kvalfullt svallande brånad», som uteslöt alla
andliga element i hans erotiska sensibilitet, behärskat hela hans liv
i alla dess ögonblick. För att bevisa en sådan psykologisk
orimlighet måste man bortse från hans dikter till Amanda, som ha en
helt annorlunda besjälad karaktär än hans polygamiska
haremsfantasier — härtill återkommer jag i det följande. Alla, som ha
behandlat frågan om Stagnelii kärlekshistorier (även Böök), äro ense
om att han haft ett ungdomstycke för en flicka i Kalmar:
Constance Magnet. Stagnelius har alltså icke i sin första ungdom låtit
sin erotiska sensibilitets särart hindra sig från att förälska sig i
en enda person. Även från hans senare Kalmartid under år 1822
har man ett vältaligt vittnesbörd om att han längtade efter den
hela, även själsliga kärleksförbindelsen med en enda kvinna och
att han fäst sig vid en bestämd person. Det är i en skildring av
Emil Key i hans av dottern Ellen Key utgivna Minnen (I, ss. 38—
40), en skildring, som med sina realistiska detaljer verkar
ofrånkomligt autentisk. Det säges där, att Stagnelius vid ett tillfälle
för en ung släkting, mamsell Wimmerstedt, »klagade–––-över sin
ensamhet, över att ingen människa förstod honom eller höll av
honom». Sedan ger han intrycket av en person, som känner sig ha
sagt för mycket och vill ta tillbaka. Han har blottat något av
sitt innersta och får brått att täcka för titthålet. Flickan ber
honom att inte »tala så förskräckligt»: »Det är flera, som håller av
dig än du tror; åtminstone är det säkert att jag håller av dig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
