Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Sven Cederblad
nivå, bryter ett personligt allvar fram, som kommer en att tro, att
det ej ligger så litet av verklig känsla även i de föregående verserna.
Hvi stiger tåren i mitt öga?
Hvi darrar så mitt klämda bröst?
Hvi sväfvar sucken mot det höga
Och återvänder utan tröst?
Förgäfves mina böner låga —
När fyllde Ödet hjertats kraf?
Allena skall jag öknen tåga.
Allena sofva i min graf.
Sensualismen i Mina önskningar är nästan lika het som i
Stagnelii dikter om de många åtrådda kvinnorna, men den
förandligas av troheten och sin inriktning på en enda. Det behövdes
blott denna lilla obetydliga dikt för att man skulle kunna
sann-fästa, att hos Stagnelius fanns det psykiska underlaget till en
monogam förälskelse.
I dikten Landsbygden (II: 140—143), som härrör från en senare
tid, då Stagnelius känner sig ha övervunnit sin jordiska kärlek och
då den heta passionen kallnat till en sval vänskap, säger han
Amanda:
Kom, o Amanda! räck mig liljehanden,
Den späda hand, hvars tryggade besittning
Min drömda himmel var i forna dagar,
Min falska religion. — — — — —
Man måste väl instämma med Albert Nilsson, som i sin studie
Till tolkningen av några Stagneliusdikter (Litteraturen 1919, s. 438)
förklarar:
Orden kunna icke gärna tolkas annorlunda, hur prosaiskt det än
låter, än att han en gång hoppats bli gift med henne.
Vad som bestyrker Albert Nilssons uppfattning är även, att
den olyckliga kärlekshistoria, som avspeglar sig i Stagnelii dikter
till Amanda, har ett så psykologiskt följdriktigt förlopp.
Mot slutet av år 1815 kan man skönja de första spåren av
Stagnelii lidelse för Amanda. I den sista avdelningen av elegien
1815 (I: 198) säges det, att ingen av samtidens »retande flickor»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
