Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 Sven Cederblad
Även i den besläktade Näktergalen och Bosen är det
näktergalen, som med sin ömma och lidelsefulla sång till den
»taggom-hvärfda», döva, »känslolösa» rosen tolkar Stagnelii egen heta,
skälvande åtrå. Amanda liknas vid rosen, denna »ljufva sinnebild af
jordens alla retelser och nöjen». Men den »förtrollande» Amanda
är ej blott en abstrakt sinnebild, hon är också en flicka, till vilken
han vänder sig och vilkens »blåa ögon, svarta lockar, rosenkinder»1
han prisar.
I den självbiografiska dikten Afsked till Lifvet (II: 37—48)
förekommer en skildring av Stagnelii förhållande till Amanda, präglad
av utslagsgivande verklighetstrohet. Även i denna dikt är Amandas
avslag det centrala, men Stagnelii syn på sin älskade oeh hans
känslor ha till en del kommit in i en ny fas.
Det säges, att han mött sitt ideal, som i Amanda fått jordisk,
kvinnlig gestalt, vid en bestämd tidpunkt av sin psykiska utveckling,
då det redan var »för sent»:
Ack! för sent för detta hjerta,
Ee’n af plågorna förkrossadt,
Stod det hulda idealet,
I förklaradt helgonskimmer,
Med Amanda fram i verlden.
Om han än ser henne »i förklaradt helgonskimmer», är hon
dock hans »hulda, jordiska Gudinna». Han vågar blott nämna
hennes namn, men
Ej det ljus, som himmelskt strålar
Ur det blåa ögonparet,
Ej den roseneld, som leker
På din kind, ej dessa armar,
Som, till nöjets famntag sträckte,
Skulle helgonen förföra.
I detta, att han ryggar tillbaka för att tänka på Amandas
farligt strålande skönhet, ligger ett bevis för att ett bestämt ansikte
stått för hans syn, då dessa verser blevo till.
Det är också en blott till hälften behärskad förbittring, som
1 Böök uppvisar (monografien, s. 254), huru Stagnelii idealbild av en kvinna
alltid haft svarta lockar. Har Amanda motsvarat hans skönhetsideal, förklarar
ju detta i någon mån, att han förälskade sig i henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
