Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Sven Cederblad
ungdom» (Hammarsköld), är skräckdramernas utpräglade motsats. I
skräckdramerna de otyglade fantasiutsvävningarna, de subjektiva
överdrifterna, i Bacchanterna upphöjd måttfullhet, objektivitet,
ob-j ekti veringsf örmåga.
Bacchanterna är Stagnelii största verk, lika överväldigande i
sin helhet som i detaljerna: grundtankarna äro genomförda med
full konsekvens, och man träffar versrader lika koncentrat av poem,
innehållsmättade och så tyngda av poetisk rikedom som någonsin
en gren av övermåttet av blom eller frukt. Det karakteristiska för
verket är mognad. För första gången har Stagnelius kunnat ge en
helt objektiv form åt sitt inre med dess lidelser. Han har blivit
härskare över stoffet och är ej längre behärskad av det.
Den mognad och den klarhet, som präglar Bacchanterna, är
enligt min mening syntesens och beror ej på någon innehållslig
förändring av hans livsåskådning men väl på en modifikation av
den. Sant är, att alla de abstrusa och oväsentliga utväxterna av
kabbalistisk, gnostisk etc. art äro utrensade. Liksom den konstnär,
som skall ge sitt högsta och djupaste, har Stagnelius koncentrerat
sig på livets grundproblem: förhållandet mellan Gud och världen,
kärleken, den himmelska och den jordiska, det inre livets brytning
med det yttre, konsten att rätt leva och dö.
Bacchanterna är dock ej blott en syntes utan också en reaktion,
en reaktion mot fanatismen. Liksom Böök anser jag den fanatism,
mot vilken Stagnelius vänder sig; vara hans egen, men jag ger ordet
fanatism en annan innebörd än Böök.
Böök har i sin monografi underkastat Bacchanterna en förnyad
analys. Eftersom han har Stagnelii senare, mera realistiska skede i
tankarna, ser han i Bacchanterna en brytning med Stagnelii
romantiska spekulation, med Stagnelii hela förflutna och i synnerhet med
hans asketism. Bööks tolkning är ny och uppslagsrik men ej i allo
övertygande, ej heller fri från motsägelser. Bevisföringen pressas
hårt, och de vunna värdefulla resultaten överdrivas.
I Bacchanterna står Stagnelius allt fortfarande kvar på den
pJatonska, nyromantiska transcendentalismens grund. Han har sällan
givit så energiska uttryck åt sin tro på sinnevärldens bedräglighet
som i Orfeus’ ord om sin dröm. Orfeus hälsar först med
hänförd vördnad den »gudomliga triaden», himmelen, solen och jorden,
för att sedan förklara, att solen och jorden äro väsenslösa
skuggbilder :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
