Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 37
O, höga Vishet! ingen yngling söker
Sin barndoms brud, sin drömda älskarinna,
I lifvets hvimmel, i de höga städer,
Vid kölbefarna floders rand, i trängseln
Vid skådespelen, lika ömt och troget,
Som, djupt i skogars natt, kring berg och dalar,
Jag sökte dig. Omsider trodde jag
Min längtan uppfylld och med strängars ljud,
Med hymners röst jag prisade min sällhet.
Lik ynglingen jag af en molngestalt,
Blott senare än han mig gäckad finner.
En dröm har upplöst lifvets rosendröm
Och flyttat bort i vid omätlighet
Det sälla mål, som re’n jag ansåg hunnet.
En skugga jorden är, ett spöke solen.
En mörk tenarisk dunst, en Stygisk dimma,
En rök är allt hvad som vi vakne tänka.
Blott sofvande, blott då, när kroppens boja
Af dvalans hand symboliskt redan lossas,
Upplysas vi, o sanning! af ditt ljus,
Och i en ny, en skönare natur
Med häpnad bo. O drömde jag ännu!
Jag såge då, jag visste mycket mera.
(IV: 241).
Böök kommenterar detta ställe så (monografien, s. 468): »Hvad
som här kommer till uttryck är icke någon platonskt färgad
öfvertygelse om sinnevärldens bedräglighet.» — — — Uttalandet är
mycket egendomligt, då det direkt strider mot Orfeus’ egna ord.
Orfeus’ ord måste tolkas annorlunda. »En dröm har upplöst lifvets
rosendröm», den har för Orfeus uppenbarat, att jorden är en skugga,
och att det som synes som verklighet är blott ett sken, ett återsken
av det sant varande. Orfeus’ dröm, som han sedan omtalar, handlar
om Pans (Kristi) lidande, död och uppståndelse i natursymbolisk
form. Orfeus framställer här Stagnelii panteistiska
Kristusuppfattning från Saronsliljornas tid. Vad som gör Orfeus fördragsam,
förlåtande och mild, är intet tvivel på system och doktriner, såsom
Böök anser (monografien, s. 469); det är hans inblick i tillvarons
hemligheter.
Det är ingen modern skepsis utan den nyromantiska
övertygelsen om att alla religioners bekännare »dyrka samma Gudom,
blott med skilda namn» (IV: 272), som framträder i Orfeus’ villighet att
offra till Dionysos och i hans ord till backanterna vid detta tillfälle:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
