Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 45
Det råder en genomgående parallellism mellan Orfeus’ drömsyn
(IV: 243—246) och korförerskans sinnligt extatiska vision (IV: 253—
256). Även backantinnan föres till »drömmens underland». På
det isbeklädda Ehodope såg hon Dionysos mörk och dyster med
molnhöljd panna. Han manar henne till hämnd mot Orfeus, som
lär »sjelfskapta smärtors gamla, länge kända väg», en väg, som för
till Orkus. Dionysos visar henne sitt himmelrike och den salighet,
till vilken han kallar »Hades fångar, jordens sorgsna barn». Som
fjärilen flyger från ros till ros, flög hennes öga där från bild
till bild:
I höga stammar kröpo rankor sjelfmant opp,
Och fulla jättedrufvor, klara som den gråt,
Af Heliader gjuten, den af Solens sken
Till genomskinlig bernsten långsamt bildas om,
Nedhängde bland smaragdelöfven öfverallt.
Från myrtenlundar hördes muntra lyrors klang,
I druflöfsalar sutto kärleksdruckna par,
Halfnakne, rosenkrönte, på violers bädd. — — —
Korförerskan ser åter Dionysos, men han tillhåller henne att
icke »före kampen fordra himlakronans lön» och befaller henne
än en gång:
Mot Orfeus lyfta hämndens fruktansvärda tyrs!
Synen försvinner, och hon får i stället se Hades’ skräckfyllda
rike. Hennes själ fylldes av det furialiska raseriet, smärtsamt
genom sin intensitet. Hon bönfaller och anropar Dionysos Lyaios om
hjälp ur våndan. Guden bönhör henne. I afrodisisk kramp
upplever hon den extatiska föreningen med gudomen.
Man må ej däri, att korförerskans visioner av Olympen och
Hades äro en rekapitulation av Orfeus’ drömsyner, se en brist i
Stagnelii poetiska uppfinningsförmåga. Trseln är inspirationens
vrångbild, och likheten i det yttre är blott ägnad att framhäva
den inre motsättningen. Orfeus, »Apollos höge son», ser i världen
avbilden av urbilden, det yttre är till för att leda tanken till det
inre, det låga för att genom sin ofullkomlighet rikta tanken mot
det höga. Orfeus hör naturen på sitt tysta, symboliska språk
förkunna den gudomliga försoningsläran. Korförerskan, som i
drömmen skådar liknande ting, tager skuggan för den sanna verklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
