Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 Sven Cederblad
heten, och den frälsning*, som hennes gud Dionysos har att ge
jordens barn, är sinnenas omtöcknande yra. För Orfeus kan Dionysos
vara ett namn på den ende sanne guden, för korförerskan är
Dionysos den ende guden, men denna den ändliga världens gud,
tidsguden. Orfeus’ inspiration gör hans synkrets vid och hans
blick genomskådande och mild, korförerskans extas är
sinnesruset, följt av vällust och grymhet. Kören ser ett himmelskt leende
på hennes läppar, då hon vilar sanslös under extasen. Men leendet
bedrager. Då hon vaknar, är det till »hämnd och mord», och hon
manar backanterna att slita Orfeus i stycken.
Överensstämmelserna mellan Schuberts och Stagnelii åskådning
ligga i öppen dag och behöva ej påpekas i detalj. Vad som i
Schuberts framställning ytterligare kan ha givit Stagnelius en
impuls är, att Schubert ser det orgiastistiska backantiska sinnesruset
och den inåtvända religiösa betraktelsen och hänförelsen som
makter i människohjärtat. Med ord, som skulle kunna synas myntade
på Stagnelius, konstaterar Schubert, att när den ena av de båda
ytterligheterna växer sig stark i själen, gör den andra likaså.
Noch immer liegen sich beide Extreme fürchterlieh nahe. Ein
aufmerksameres Studium der Selbstbekenntnisse und
Lebensbeschrei-bungen jener imiigeren Menschen, welche ein ganzes Leben hindurch
den Kampf um religiöse Vollendung gekämpt liaben, belehrt uns: dass
gerade die Seelen mit den glühendsten Versuchungen und inneren
Anregungen zur sinnlichen Lust zu streiten hatten, welche am öftersten
und mächtigsten den seeligen Genuss geistiger Freuden und den
Himmel eines göttlichen Entzückens empfunden (a. a., s. 123).
Det är dessa makter i själen och denna makternas strid, som
Stagnelius skildrat i Bacchanter na. Ty Bacchanterna är, som Böök
framhållit, en strängt genomförd objektivering av Stagnelii egna
själsstrider. »Det finns icke en enda rad i tragedien», säger Böök
i sin monografi (s. 479), »som är ren bikt.... Och likväl är verket i
sin helhet ingenting annat än en projektion af hans innersta.»
Böök har också mera ingående än någon före honom sökt att under
den objektivt förbehållsamma formen upptäcka Stagnelii »subjektiva
känsloläge». I allo kan jag dock icke anse hans resultat
slutgiltiga.
Det framgår redan av den litteraturhistoriska orientering, som jag
givit idéinnehållet i Bacchanter na — ett sådant blottande av ett
diktverks rötter i samtida och äldre litteratur är alltid ett välbehövligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
