Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 47
korrektiv mot lusten att alltför mycket modernisera — att jag delar
den gamla hävdvunna uppfattningen, att Stagnelius i de grymma,
vällustiga, yrande backanterna utdömt det »uppjagade sinnesruset».
Och den fanatism, som han här gisslar, är hans egen. Själv har
han offrat åt både Backus och Venus, och det vore ej förvånande,
om han, som nyss författat skräckdramerna, upptäckt, huru lätt
den poetiska inspirationen förorenades av g^mhet och vällust i
backantisk förening.
Böök har däremot med en i min tanke alltför hårt spänd
beviskedja sökt sannfästa, att hos Stagnelius »genom en sällsam
fantasiens logik rollerna kastats om: det backantiska raseriet
symboliserar den ytterligtgående asketiska världsfientligheten»
(monografien, s. 478), till vilken Stagnelius bekänt sig i Martyrerna. Det
är en högst egendomlig roll, som de phallosdyrkande, tyrsossvingande
backanterna här få sig tilldelad, men som de sannerligen icke spela
i dramat — ingen enda rad i dramat bestyrker Bööks uppfattning.
Böök, som i Bacchanterna ser »Stagnelii egen kritik af ÆTar tyr erna»,
motiverar sin mening med att det icke var »i sin egenskap af
hednisk epikuré, som Stagnelius varit fanatiker». Och dock har
Stagnelius diktat den våldsamt sensuella Kärleken och Landet och Till
Förruttnelsen samt i skräckdramerna med ständig stegring ända till
den knalleffekt, då Albert och Julia med vett och vilja försmå den
himmelska kärleken och i varandras armar störta sig ned i
avgrunden, förhärligat den sinnliga kärleken. Bacchanterna är icke
så mycket en reaktion mot Martyrerna som mot den kort förut
diktade Albert och Julia, en skräckscen, som — det har ovan visats
— i stället är Stagnelii häftiga reaktion mot asketismen i Liljor i
Saron. Ingen reagerar så våldsamt mot sitt gamla själv från en
avlägsen period som mot sitt jag av i går.1
Men Bacchanterna är, som nämnt, icke blott en reaktion utan
också en syntes. Från den orostid, då Stagnelius diktade Albert
och Julia, antitesen mot Martyrerna, kvarstod som en vinning in-
1 Av Bööks andra argument kan det ena såsom synnerligen periferiskt
förbigås, nämligen att Perpetua av sina uppbragta och oförstående hedniska anförvanter
får sådana tillmälen som »rasande Bacchant» (II: 394) och »ursinniga Manad»
(II: 404), det andra, att »hela den stämningsserie, som korförerskan genomlöper
under sin dionysiska andakt (IV: 256) är en trogen upprepning af Perpetuas kristna
extas i fängelset (II: 406—407), förklaras av att den falska inspirationen av
Stagnelius avsiktligt tecknats som förvillande lik den äkta. Den följd av stämningar,
som korförerskan och Perpetua genomleva, är typisk för den extatiska upplevelsen
i allmänhet. Härom närmare i en följande studie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
