Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 53
blevo yttervärlden och dess ting ingalunda betydelselösa. Henry
Olsson har för Almquists del visat, huru den Schleiermacherska
och allmänt romantiska uppfattningen av det ändliga som
uppenbarare av det oändliga leder till en högre värdering av sinnevärlden
och till en »religiös realism».1 Skillnaden mellan den romantiska
realismen å ena sidan och naturalismen och realismen mot
1800-talets slut å den andra är i detta fall djupgående: den senare är ej
religiös utan fattar och framställer tingen som ändliga, begränsade,
relativa.
Hos Stagnelius har dock ej uppfattningen av de ändliga tingen
som den symboliska uppenbarelsen av en högre oändlig verklighet
fört till realism i uppfattning och skildring men väl till en
intermittent kärlek till yttervärlden. Han sökte så ivrigt efter tingens
symboliska innebörd, att han förbisåg deras individuella gestaltning.
Som ett typiskt exempel på denna förening av kärlek till naturen
som symbolik av den högre världen med abstraktion i
uppfattnings-och uttryckssätt må anföras Orfeus’ invokation i de antika
tragödernas höga stil till himlen, solen och jorden (IV: 241):
— — — — jag
Oändlighet, som hvälfver öfver mig
Din klara rund, af inga stoder buren,
Från morgonens till nedergångens land,
Från Söderns dolda region till Norden!
Jag helsar dig, o sol, hvars underljus
Med gyllne strålar rummets allhet möter,
Som formen väsendet, som ordet tanken,
Som menskans urbild Gud! Dig ock min helsning
Du gröna jord, som till ditt modershjerta
Med stilla kärlek sluter lifvets släkt,
Den Högstes barn, hans kroppsliggjorda tankar!
Jag helsar dig, gudomliga Triad!
Än i ditt tempel vandrar jag med fröjd,
Än bland naturens strålande symboler.
Men om Stagnelius icke nådde fram till den religiösa realismen,
som Almquist och andra, så kvarstår dock som något betydelsefullt,
att han närmat sig ett mera realistiskt program.
1 I uppsatserna C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke (Samlaren
1919, s. 157 ff.) och Almquists Ormus och Ariman (Samlaren 1921, s. 166 ff.).
Även Olle Holmbekg har i sin avhandling C. J. L. Almquist, Sthlm 1922,
flerstädes ingående analyserat denna utvecklingsprocess.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
