Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Sven Cederblad
i en modern verklighetsmänniska. Ett hävdande av den
organiska kontinuiteten i Stagnelii utveckling synes vara på sin plats i
fråga om Blenda och Thorsten Fiskare liksom förut beträffande
Bacchanterna.
En jämförelse mellan Stagnelii prospekt till Liljor i Saron och
företal till Bacchanterna visar en bestämd förskjutning i Stagnelii
estetiska teori inom romantikens råmärken men åt de utkanter,
som vetta mot realismen.
»Länge nog», utbrister Stagnelius liksom otåligt i sitt prospekt
till Liljor i Saron (IV: 348), daterat den 12 december 1820, »har
Poesien till ovärdiga föremål nedsänkt sin himmelska låga; det är tid
att hon återvänder till källan. Lik menniskosjälen, hvars älskande
Eko hon i dödligheten är, har hon sökt förglömma sitt eteriska
ursprung och med förgängliga blomster, i Tidens dalar, kransat sina hår.
Dock fåfängt söker hon att förneka sig sjelf; så länge hon ännu
förblifver Poesi flammar dock ständigt minnets Vestasflamma i hennes
inre och saknadens tårar glänsa i hennes blick.»
Partitagandet för den romantiskt transcendentala poesien är
här exklusivt oförbehållsamt, indirekt riktat mot den realistiskt
klassiska diktningen, nära släkt med Grafströms uppfattning i
Sången, diametralt motsatt Tegnérs i dennes dikt med samma namn.
När Stagnelius under år 1822 skriver sitt företal till Bacchanterna,
är hans uppfattning en annan. Nu betraktas den
klassiskt-realis-tiska och den romantiska diktningen som fullt jämbördiga.
Stagnelius har fått varmare känslor även för den poesi, som »nedstiger
ur en öfversinnlig verld för att i tidernas och tingens flod spegla
sin fägring», som »metamorphoserar det inre i det yttre, det ideella
i det reella». Den klassiska och den romantiska skaldekonsten
anser Stagnelius ha »lika anspråk på vår beundran».
Förändringen i värdesättningen av den antikt realistiska och
den romantiska poesien är påtaglig, men den metafysiska estetik,
varifrån Stagnelius utgår, är, som i Bööks kommentar (ss. 486—
489) och i min avhandling (a. a., ss. 163 ff.) visats, helt och hållet
romantisk, och Stagnelius hade många meningsfränder bland
romantikerna vid sitt jämställande av de båda litteraturriktningarna.
Betecknande för romantiska doktriner i allmänhet är deras
böjlighet, obestämdhet, mångtydighet, varför man också kunde vara
rättrogen i teorien men i praktiken avlägsna sig ganska långt från
det romantiska. Uppenbarade det yttre, reella det inre, ideella, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
