Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Komantikern Stagnelius 63
Stagiielii skämt i Blenda och Thorsten Fiskare är drastiskt
och cyniskt. Man möter ett naturalistiskt karikatyrmanér, vanligt
hos verklighetshatan.de romantiker, som hämnas på den
desillusio-nerande verkligheten genom att banalisera och karikera den. Dessa
verk gå ut på att skildra fåfängligheten i all jordisk strävan.
Bo-mantikern, Timon, levde nog kvar i Stagnelii inre.
Efter allt obarmhärtigt gäckeri med stora ord och stora
känslor, med mänskliga dårskaper och illusioner, som få nå sin högsta
höjd, för att fallet och besvikelsen skola bli så mycket större,
kommer slutligen i finalen allvaret fram i Blenda. Det sker i
skildringen av Blendas ånger över mordet och hennes beslut att försaka
jordisk kärlek och gå i kloster. Det är mig omöjligt att instämma
i Bööks ord, att »den religiösa spekulationen och mystiken icke var
heligare för honom än att han kunde begagna dem för rätt
frivolt-poetiska syften» (monografien, s. 493). Tvärtom är den hånfulla
tonen fullkomligt försvunnen i de Blendas ord, till vilka Böök
knyter sitt uttalande:
Vigvattnets himla-regn ej tvättar,
De röda fläckar bort, som evigt bränna här,
Och ingen messas ljud den tunga börda lättar
Hvarunder själen dignad är.
Hvad! lyssnar Gud ej mer till ångrens varma böner?
Bo milda helgon ej i himmelrike mer?
Jo! — stiger salig tröst från stjernorne ej ner?
Är det ej nådens flägt jag röner?
Från hvarje njutning skild, från hvarje lifvets fröjd,
Till korsets fot i tårar böjd,
Jag vill förgråta lifvets dagar,
En turturdufva lik, som djupt i öknen klagar.
Ja! i ett klosters skumma vrår,
Dit intet sorl af verlden når,
Der själen ser det eviga, det ena,
Der vill jag mig från blodet rena.
(III: 199).
»Lifvet är gäckande, bedrägligt och grymt, det är den visdom,
som går likt en kall fläkt genom alla de muntra, än rosiga, än
drastiska scenerna i Blenda», så sammanfattar Böök analysen av
Blenda (monografien, s. 504). Javäl, Böök träffar andemeningen
i detta komiska epos med dessa ord, men de äro dock ej alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
