Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Sven Cederblad
de värnlösa romantiska »un der blommorna». I en hyllningsdikt till
överste Kock (II: 238) passera Stagnelii och Atterboms blommor revy:
Violens ambraknopp
Mot daggen gapar opp,
Liljan slickar sig vänligt om silfverhvit mund,
Och den jungfruliga rosen
Firar tyst med zefiren sitt dolda förbund.
Stagnelii människoskildring är ävenså realistisk och därjämte
brutalt realistisk. Om man också i Thorsten Fiskare kan mellan
raderna utläsa en viss kärlek till marken och markens blommor,
har den dock inte sträckt sig till människorna. Dessa överhöljas
med kallt hån även i situationer, där man skulle kunnat unna dem
åtminstone något av tragisk värdighet. Utan deltagande beskrives
i ’Blenda (III: 165) smålänningarnas förtvivlade kamp mot jutarnas
övermakt:
Här kröp ur öppnadt bröst en sårad lunga fram,
Och der en hand i blod vid egarns fötter samm.
En föll i smutsen på sin haka,
För sabeläggens vilda slag
En annan raglade tillbaka
Och midt i synen böd farväl åt Sol och dag.1
Ej heller för den stackars drumlige fiskaren Thorsten har
Stagnelius något hjärta. Han utlämnas försvarslös åt löjet.
Det är just det patetiskt tragiska, som Stagnelius i sin sista
produktion förlöjligar. Den som varit utsatt för ödets ironi, får
lätt en viss lust att själv spela ironiskt öde, när han i sitt
författarskap kan få hålla människomarionetternas trådar i sin hand. Den
grundstämning, varur Blenda och Thorsten Fiskare framgått, möter
man kanske i sin mest tillspetsade form i Siskas ord, när hon
tillsammans med sin moder planerar sitt elaka skämt med den gode
Thorsten:
— — — gj g^g p^ denna jorden
En större vällust än att drifva gyckel
Med Adams barn.
(IV: 290).
1 Risberg bar (Texkritiskt till Stagnelius, Nysv. studier 1921, s. 105) åter
bragt den gamla uttrycksfulla läsarten »midt (i synen)» i st. f. Bööks konjektur
»matt» till heders. BÖÖK har under utvecklande av kanske alltför mycken
spiritualitet medgivit riktigheten härav (Stagneliansk textkritik, Nysv. studier 1922, s. 19).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
