Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Nilsson: Naturbegreppet hos Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Albert Nilsson
Särskilt för Brunetière är 1600-talet den franska litteraturens stora
sekel. Det har för honom varit ett välkommet argument att kunna
peka på 1600-talets klassicism och säga: naturalismen är icke först
uppfunnen av Flaubert, bröderna Goncourt och Zola; redan vår
franskklassicism är naturalistisk, och den är i många hänseenden ledd av
en säkrare instinkt än den modärna naturalismen och fri från den
modärna naturalismens förvillelser.
Ordet naturalism är nu lika mångtydigt som ordet romantik.
Så mycket äro emellertid alla ense om, att för den estetiska
naturalismen är naturen den högsta normen; poesiens uppgift är att
efterbilda naturen så troget som möjligt. Sedan kunna meningarna gå
isär om vad som är natur eller ej. Brunetière gör en distinktion
mellan realism och naturalism som förefaller mycket anfäktbar.
Det heter i hans nyss nämnda föredrag om naturalismen under
1600-talet.
Le réalisme, en effet, n’imite que le réel, c’est-àdire ce qui est
saisissable aux sens, et le peu de sentiments qui se peuvent en quelque
façon traduire matériellement; et, s’il est capable de rendre
admirable-ment le dehors, 1’aspect extérieur des choses, il est impuissant à
péné-trer au dela de Fécorce. Mais le naturalisme, au contraire, c’est toute
la nature, Tintérieure comme 1’extérieure, 1’invisible comme la visible,
et, quand ön se prétend naturaliste et que 1’on n’exprime pas ce cöté
de la nature humaine avec autant de vigueur et de precision que Tautre,
ön ne Test qu’à demi; ou plutöt, sans le vouloir et sans le savoir, ön
ment pour ainsi dire à sa propre profession de foi.1
Enligt Brunetière skulle alltså realisten nöja sig med att skildra
den yttre, för sinnena gripbara verkligheten. Finnes det då icke
en realistisk psykologisk roman? Och är icke Shakespeare realist i
sin framställning av själslivet? Vid sin bestämning av begreppet
realism har Brunetière alltför mycket låtit sig leda av ordets
etymologiska ursprung.
Vad Boileaus estetiska åskådning beträffar kan man snarare
kalla den realism än naturalism. Diktaren skall enligt honom ge
det väsentliga i verkligheten, men det väsentliga är ju för honom
det typiska, icke det tillfälliga. Han röjer i denna sin uppfattning
släktskap med den aristoteliska estetiken, som betonar att det är
diktarens uppgift att framställa det allmänna, d. v. s. vad som äger
typisk och allmängiltig sanning. Däremot förefaller det att Boileau
1 Beunetièke, Etudes critiques I s. 334 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
