Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Nilsson: Naturbegreppet hos Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturbegreppet hos Boileau 85
hetsuppfattning och även förmå att på ett fulländat artistiskt sätt
återge verkligheten. Detta slags sanning behöver icke ha något
med konstnärens moral att göra. Vi ha i det föregående sett, huru
Boileau i fråga om komedien påyrkar en sådan objektiv
verklighetstrohet.
Men det estetiska sanningsbegreppet kan även komma det
moraliska ganska nära och få en rent subjektiv innebörd. För
Tolstoj t. ex. består konstens uppgift i att suggerera känslor, och han
uppställer som ett första krav på konstnären, att han skall vara
sann, uppriktig (sincère) i sina känslor, ty det är villkoret för att
konstverket skall övertyga. Konstnären får icke hyckla sina känslor,
överdriva dem eller framställa vad han icke känt. Mycket ofta ger
Boileau det estetiska sanningsbegreppet denna innebörd. Hans estetik
är genomträngd av ett moraliskt patos; man behöver bara erinra om
den berömda versen:
Le vers se sent toujours des bassesses du coeur.
]STu kan man i båda ovanstående fall utbyta ordet sanning mot
natur och man får då två olika slags naturbegrepp: natur liktydigt
med objektiv verklighetstrohet och natur i betydelse av
uppriktighet, oförställdhet, naivitet. Ett barns naiva uppriktighet i att
uttrycka vad det känner är natur i senare betydelsen.
Den nionde episteln är alltigenom en moralisk betraktelse men
med estetisk tillämpning. Vad Boileau angriper är smickret,
fåfängan och förställningen, icke minst hos poeterna, som särskilt i
sina hyllningsdikter svårt försyndade sig mot sanningen. Det
moraliska intryck brevet gör störes något av att Boileau passar på
tillfället att själv i ett par verser ganska grovt smickra kungen.
Episteln är tillägnad markis Seignelay, en son till den store
Colbert. Varje falskt beröm, heter det, sårar en uppriktig själ (une
äme sincère). Om en poet, Seignelay! för att hylla din berömde
fader icke målade hans ädla handlingskraft, fasta dygd och
vidsträckta intelligens, utan förledd av en falsk iver gåve honom
Alexanders och Mars’ dygder och jämförde honom med Achilles eller
Herkules, så skulle din faders ögon bländas av ett sådant tal,
i bilden strax igenkänna Ludvig och med en föraktfull blick
påbjuda den ogrannlaga poeten och hans sånggudinna tystnad.
Un coeur noble est content de ce qu’il trouve en lui
Et ne s’applaudit point des qualités d’autrui.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
