Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 Carl Santesson
ett allt rikare och säkrare material om främmande länders
förhållanden, den blir också i sista hand en aldrig sinande källa för
den diktning, som lånar sitt stoff från fjärran kontinenter. Vad
de resande berättade om palats och lustslott i Ispahan, där ännu
en avglans dröjde kvar från den store schah Abbas lysande dagar,
om härliga trädgårdar med plaskande springbrunnar, om
byggnadsmaterial av marmor, ädelstenar och dyrbara doftande träslag, om
dräkter och tyger, vapen och smycken av oerhörd prakt, allt gav
skönhetsintryck, som kunde tävla med dem i Tusen och en natt och
ofta voro helt desamma. Och dessa gamla reseberättelser lästes
alltjämt med oförminskat intresse vid 1700-talets slut och det nya
seklets början. Den unge Tiecks orientaliska noveller lånade sin,
visserligen ganska svaga lokalfärg från Tusen och en natt i förening
med Olearius’ och Mandelslos resor,1 Äladdins diktare har erkänt
sin skuld till samma resenärer, och Goethe Öste vetande om Persien
ur Chardin och Pietro delia Valle.
Oehlenschlägers orientaliska diktning, vilken delvis bildar en av
förutsättningarna för motsvarande element i Lycksalighetens ö,
företräder överhuvud typiskt de olika momenten och tendenserna i
den här skisserade litterära rörelsen och äger särskilt ett utpräglat
tycke av 1700-tal. Skalden har bekänt, att han först lärde sig
känna österlandet genom Olearius’ resa, och i sitt mästerverk,
Aladdin, infogade han också i sagan från Tusen och en natt några
konkreta enskildheter ur denna resebok.2 Landskapsskildringen i
novellen Aly og Gulhyndy (1811) fick likaledes geografisk bestämdhet
genom detaljer från en av Olearius utgiven reseberättelse av Jörgen
Andersen,3 medan ett par namn och sagomotiv lånades från
Gueul-lettes pseudo-orientaliska Les mille et un quart d’hèure (1715), en
blandprodukt av österländsk berättelse och fesaga.4 Aly og Gulhyndy
bär också, trots sin frändskap med den tyska romantikens
sagodiktning, ett avgjort tycke av fesaga från 1700-talet.
Oehlenschlägers nästa orientaliska skapelse, sångspelet FaruJc (1812), från vilket
Atterbom, i parentes anmärkt, tillåtit sig ett litet lån i Fågel blå,5
1 Haym, Die romantische Schule. 3:e Aufl. 1914, s. 34.
2 Se C. Elbekling, Oehlenschläger og de østerlandske Eventyr. Köbenhavn
1887, s. 49.
3 Elberling, a. a. s. 121.
4 K. Füest, Die Vorlmifer der modemen Novelle im ach†zehnten JahrJmndert.
Halle a. S. 1897, s. 50.
5 Man jämföre Satchekaras verser »Salige Kampens Lyst» (Faruk, l:a uppl,
s. 19^ och Deoletus’ stridssång, »Dödens adliga jagt» (Poetisk kalender 1814,
s. 97, 98).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
