Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 Carl Santesson
Den utsökta bilden av den trötta dagen med rubinkogret bär
måhända intet direkt österländskt tycke, men i de sista verserna lever
en orientens afton, daggstänkt och varm, med palm och ceder, med
gazellen skyndande till källan, given med ett fåtal säkra penseldrag,
en tavla, smältande och sensuellt fascinerande som en av den unge
Heines samtidiga lyriska visioner av sagolandet Indien och tillika
med något av biblisk idyll över sig. Huru orienten här hägrat för
Atterboms syn, visar den omständigheten, att en helt motsvarande
naturbild avslutar Östans sång om gravmoskén i Persien:
Turturn och gazellen ila dit vid spegelböljans dön.
Schirin har till sist skänkt Lycksalighetens ö ett par motiv ur
persisk sägenvärld och poetisk myt. Hammer hade som en episod
i sitt verk infogat berättelsen om Salomo och Balkis, Sabas
drottning. Den vise härskaren sänder en av sina fåglar som bud till
den sköna furstinnan:
Itzt ist er schön in dem Pallast,
Wo Balkis, pflegend süsser Rast,
Auf Eiderdunen schlafend säumet;
Wie von der Harmonie der Sphären eingewiegt
Der Mond auf Silberwolken schlafend liegt
Und von der Sympathie der Welten träumet.1
Atterbom har lösgjort den sista bilden ur sammanhanget och
inlagt den i den monolog, som Astolf håller i Felidas sovgemak,
dit han — en ny Faust i Margaretes kammare — ensam inkommit
och där han känner sig sliten mellan stridande känslor:
Här somnar hon, lik månan, då den sänker
Sin kind mot silfvermolnens hufvudgärd,
Och, halft i slummer, ännu tänker
På sympathien mellan verld och verld.2
Stämningen har nu fått en ton av mild oskuld, och intet av
haremsindolensen i Balkis’ gemak fann här sin väg in i Astolfs
fantasier; det var den stilla och stora all-harmonien i bilden som
tjusade Atterbom. Annars finner nog Atterbom behag i att, icke
direkt sensuellt, men dröjande och skönhetsdrucket utmåla dylika
scener, där Felicia framträder som en österländsk prinsessa: man
kan tänka på en situation i Astolfs dröm, till vilken jag återvänder
1 Schirin I, s. 144.
2 L. ö I, s. 317.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
