Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exotism och orient i »Lycksalighetens ö» 117
i det följande, på Lauras skildring av Felicias sömn och
paradisfågeln på hennes barm — något liknande finnes i Palmblads
Holmen i sjön Dall — och på praktmålningen av Felicias säng,
kring-doftad av »Arabiens aromer».
Drottningen av Saba drager emellertid med sin svit till Salomos
möte. Som i Atterboms ungdomsdikt Tulpanen, vars ingress direkt
återgår till l:a Konungaboken och vars exotism är en smula
biblisk, nalkas hon den vise monarken med »gåtors försåt». Salomo
består lyckligt det första visdomsprovet, och nästa gåta följer:
Balkis hierauf: »Dies Räthsel werde mir enthüllet:
Was für ein Wasser ist’s, das nicht vom Himmel fliesst;
Nicht aus der Erde Tiefen quillet,
Das bitter ist, und doch so månenen Trank versüsst?
Als Spiegel hat es Viele schön betrogen,
Doch meistens zeigt sich’s klar und hell;
Von lieben Lippen aufgesogen
Ist es ein zweyter Lebensquell.»
»Dies ist,» sprach Salamon, »die Fluth der Thränen,
Die aus der Men schen Auge fliesst,
Die, wenn wir sie audi noch so bitter wahnen,
Den Trank der Schmerzen oft versüsst.
Wenn sie im Uebermaass der Wonne
Aus freudetrunknen Augen blinkt,
Wird jeder Tropfen eine Sonne,
Die in das Meer der Seligkeiten sinkt».1
I senare delen av sagospelet har Atterbom låtit Astolf och
Felicia övertaga Salomos och Balkis’ roller. Samspråkande väntar
kärleksparet i lövsalen att se förhänget gå upp för tärnornas
skådespel, en vattendroppe faller från ett löv ned i Astolfs öga, han ber
Felicia känna med sitt finger vart den ilar, och så är anledningen
given till hennes infall:
Ett vatten rikt i perlor väller:
Ur jorden ej dess ådror gå,
Från himlens moln det gjuts ej heller;
Det bittert är, och sött ändå.
Dess flod, hvars ursprung mörkren skydda,
Så mild, som genomskinlig är;
Till högsta slott, till lägsta hydda
Den lika dyrbar läskning bär.
1 Schirin I, s. 150, 151.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
