Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exotism och orient i »Lycksalighetens ö» 119
med samma verk. Hammer inleder Schirin med en invokation till
Persiens fågel, näktergalen, vårens och kärlekens sångare, som
ständigt, än jublande, än klagande, betygar rosen sin ömma låga: måtte
den, sjunger Hammer, leda hans fantasi att svärma i månskenet
genom rabatter av rosor:
Es sey im Frühling meines Lebens
Die Liebe zu der Röse nicht vergebens;
Zur Röse Schönheit, die in Eden blüht,
Die jede einst dorthin bestimmte Seele
Durch ihrén Duft in höh’re Sphären zieht!1
Då Astolf under ett samtal med Felicia prisar törnrosen lycklig,
när den får blanda sin andedräkt med hennes och dock blygt fruktar
varje jämförelse med henne, den oförlikneliga, svarar Felicia honom,
liksom drömmande, med att berätta följande sköna och graciösa
paradissägen:
I Paradiset, i det land, som Phenix
Bebor och som han sjelf för mig har skildrat,
Står alla rosenbuskars helga urbild,
Med skyhög växt, af evig dag bestrålad,
Från roten upp till toppen blomsterhöljd:
Men utan törnen; sylpherna der användt
Till offer alla taggar, längesedan;
Och möta nu med oförnekad kyss,
Med obeväpnad barm hvar himmelsk fjäril.
Från detta land en hemlig valfrändskap
Med rosens allrafinsta ångor doftar,
Och lockar, spridd i lifvets hela luft,
De varelser allt närmare tillsamman,
Som ämnades, att i hvarandras famn
Engång ett upptäckt paradis omarnia.2
Den slående överensstämmelsen mellan de sista verserna i denna
passage och det nyss citerade stället ur invokationen till Schirin
gör det troligt, att Atterbom med Hammers tanke som
utgångspunkt själv skapat denna fagra Edenmyt: rosendoften som ett löfte
om paradiset, det var ett fynd för Rosems diktare, ägnat att sätta
hans inbillning i rörelse. Kanske har det muhammedanska
paradisets jätteträd, Tuba, föresvävat honom, då han, dröjande och in-
1 Schirin I, s. 11.
2 L. ö I, s. 256.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
