Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 Carl Santesson
skyddssökande feer, och Atterbom vinner härigenom ett tillfälle att
glimtvis rulla upp förlåten mot Ginnistans magiska nejder. En lätt
luft av overklighet lägger sig kring dessa bilder av feernas liv, och
en stundom påtaglig, stundom knappt märkbar ironi drager sin linje
kring det berättade. I 1700-talets fesaga låg det ironiska löjet
ständigt på lur, i Hammers versroman framställes Ferhads resa till
Ginnistan med en Ariostos eller Wielands leende inför det
underbara, det barockt fantastiska, och samma lekande löje är ej långt
borta, då Atterbom talar om sina feer. Yid besöket hos Felicia
tagas de aldrig riktigt på allvar — de stå ju på samma lägre, icke
mänskligt reella plan som hela den övriga skaran av naturandar i
diktverket — icke ens då Peribanou beder om hjälp mot de vilda
diverne vid deras grymma härjningståg in i fe-landet, kan Atterbom
förmå sig att betrakta ämnet tragiskt utan utmålar med
omständligt välbehag även det skräckinjagande, fula och blodiga. Divernes
kamp mot feerna var nu en gång för alla dikt och poetisk sägen,
och Atterbom anslog naturligt nog den lätt ironiska, alluderande ton
som passade välkända, förut berättade händelser. Ty Ginnistan var
ju ett romantiskt rike på samma breddgrad som många andra av
världsdiktens kontinenter, redan namnet ägde en klang av litteratur,
och fe-landet förband sig i Atterboms fantasi osökt med den stora
romantiska medeltidsdiktens figurer och företeelser, med
renässanseposet och Amadisromanen. Huru nära dessa motivkretsar ligga
varandra i Atterboms föreställning framgår av flera drag; så bär
t. ex. fedrottningen, Urganda, ett namn ur Amadisromanen, och
vid sidan av Amadis och Splandian, hjältarna ur samma roman,
nämnes Rustan, den persiske sagoheroen.
Om det torde erbjuda stora svårigheter att mera fullständigt
utreda varifrån Atterbom hämtat sitt vetande om fevärlden och
draga linjen mellan det litterärt övertagna och den självständigt
blommande fabuleringen, är man dock i stånd att visa på vissa,
uppenbart anlitade källor. Det är för det första synnerligen
antagligt, att Atterbom gått till] Hammers Geschichte der schanen
Bedehünste Persiens, mit einer Bliithenlese atis ziveyhundert persischen
Dichtern, så som dess fullständiga titel lyder. Hans resedagbok
upptecknade ju några synpunkter ur det stora verket med tillägget
att »boken måste köpas», och denna maning till sig själv tyckes
han ha hörsammat: i varje fall röjer det flitiga citerandet av arbetet
i Palmblads uppsats om Persiens fornhävder, att det nu befann sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
