Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exotism och orient i »Lycksalighetens o» 135
I detta glas jag ser hvar blink, hvart Nu.
Ty det osynliga i sinnelagen
Ställs här med trofast skildring fram för dagen!
Hon ber honom också bevekande:
Blott spara mig den skräck, att se, engång,
Din ädla spegelbild af töcken skymmas!1
Yad Felicia blott med bävan vågar tänka inträffar verkligen,
då katastrofen nalkas, och längre fram i dikten förtäljes om, huru
lycka och ångest växla i hennes sinne alltefter som Astolfs gestalt
står klar i spegeln eller grumlas av en dimma — samma förändring
som i Zeyns underspegel. Men vilken skillnad i motivets
utnyttjande! I Gallands Tusen och en natt väsentligen ett pikanteri, en
kvick elakhet om sällsyntheten av kvinnlig dygd, framförd med
saklig och elegant precision, hos Atterbom en symbolik över tvenne
varelsers samhörighet och en själsskildring av ett trofast
kvinnohjärtas ångest för att förlora sin älskades kärlek.
Samma sympatibetoning förlänar Atterbom även åt andra
ting-ur Tusen och en natts sagokrets. »På Lycksalighetens Ö», skriver
Palmblad i sin anmälan av diktverket, »växer också det klingande
Trädet, hvarom en annan saga vet att berätta: denna omplantering
vore mer att berömma än klandra, i fall detta träd ej förvärfvat sig
den nya egenskapen att ’märka i sin kärnas fibrer, när en hemlig
tanke i Felicias bröst befallte fram dess ömma midnattsklang’.»" I
Histoire des denx somts jalouses de leur cadette omtalas trenne
märkvärdiga föremål, »1’oiseau qui parle, 1’arbre qui chante, et leau
janne», och kanske erinrade sig Atterbom härifrån det sjungande
trädet, »dont les feüilles sont autant de bouches, qui font un concert
harmonieux de voix differentes, lequel ne cesse jamais».3 I varje
fall nyskapade han fullkomligt uppslaget genom att, såsom Palmblad
anmärkte, antyda en samkänsla mellan trädet och JMicia; liksom
naturandarna på ön vibrerar det i intim harmoni med sin drottnings
själsrörelser. Det oaktat förlorar dock icke det egendomliga tinget
sin ursprungliga anstrykning av konstfullt teatermaskineri. Om det
vore långsökt att sammanställa »loiseau qui parle» i samma saga
med Felidas talande paradisfågel, kan man kanske med större rätt
1 L. ö I, s. 327, 328.
2 Svensk Litteraturtidning 1824, nr 70, sp. 556, 557.
8 A. a, XII, s. 215.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
