Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 Carl Santesson
påstå, att »1’eau jaune» förts över från Tusen och en natt till
lyck-salighetsön. Det gula vattnet, »couleur d’or», varav en enda droppe,
gjuten i ett brunnskar, faller detta helt med ett skummande flöde,
som ständigt stiger upp i en stråle, utan att brunnskaret dock
någonsin svämmar över, tyckes i viss mån motsvaras av vattnet i den
förut beskrivna fontänen, »en vattustråle, blank af högsta gullfärg ,
spridande »ett daggmoln af gullgnistrande atomer»,1
Samma berättelse, Histoire des deux sœurs jalouses de leur cadette,
innehåller också ett annat motiv, som återfinnes hos Atterbom. Då
prins Perviz beger sig på färden för att uppsöka den talande fågeln,
det gula vattnet och det sjungande trädet, lämnar han vid avskedet
sin s}rster, prinsessan Parizade, ett radband av pärlor: »et en le lui
presentant; dites ce chapelet à mon intention pendant mon absence:
en le disant, s’il arrive que les grains sarrêtent de maniere que
vous ne puissiez plus les mouvoir, ni les faire couler les uns apres
les autres, comme s’ils étoient collez; ce sera une marque que j’aurai
eu le même sort que notre frere».2 Sedan berättas huru prinsessan
Parizade ständigt, dag och natt, för pärlorna av och an på snöret,
tills den förutsedda katastrofen inträffar; då prinsessan som vanligt
träder radbandet mellan sina fingrar, fastna pärlorna plötsligt pä
snöret: prins Perviz har i samma stund mött sitt öde och
förvandlats till en svart sten.
Då Tiden äntligen funnit Astolf och utkrävt sin skuld av honom,
flyttas skådeplatsen åter till lycksalighetens ö. Där är månlyst
afton, och Felicia, som ännu intet vet om sin älskades död, sitter,
ensam och saknande, i en lövsal »med ett öfver sitt knä utbredt
perlband». Hon betraktar det och talar om drömmar och om huru
verkliga de kunna vara. Den sista natten har hon i sömnen skådat
sin moder, som stod vid hennes bädd hållande ett pärlband i handen
och lade det på täcket med följande gåtfulla ord:
Var stilla! Ofta du ett tecken äskat
Af de Osynliga, om Astolfs tillstånd;
Tag derföre det smycke jag dig gifver,
Och nyttja det med vishet till sitt bruk!
Så länge perlorna på detta snöre
Med lätthet af och an sig låta skjutas,
Var viss, att i din Astolf än alltjemt
1 L. ö I, s. 288, 289.
2 A. a. XII, s. 244.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
