Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 Carl Santesson
Tiecks men ingalunda i Hans’ stil, då Zephyr säger om sin käresta, att
»kyssens hela vällust» valt sin boning på hennes läppar. Hennes
gäckande koketteri har ju visserligen ett persiskt tycke, men arten
av detta koketteri, hennes sätt att lik en blaserad och behagsjuk
världsdam upptaga näktergalens brinnande kärleksförklaring, är
naturligtvis fullkomligt främmande för persisk dikt; det är ett stycke
lätt satirisk modern kvinnopsykologi, som hör hemma på det
litte-rärt-symboliska plan, dit Atterbom lyft konflikten. Den persiska
poesien vet heller ingenting om kontrasten mellan rosens fägring
och näktergalens, det lilla gråa kräkets, oansenliga yttre och
självklart ännu mindre om motsägelsen mellan den benådade genialiteten
i denna obetydlighetens dräkt och den själlösa skönheten. Det är
allt romantiskt skaldeväsen och djupt och genialiskt personligt, men
behöver icke här vidröras, då det fullkomligt går vid sidan av den
orientaliska mytens känsloinnehåll och flera gånger analyserats,
senast och vackrast av Vetterlund.1 Om den genuina persiska fabeln
om ros och näktergal sålunda knappast givit Atterbom mer än
underlag och antydningar, står hans besjälade nytolkning av ämnet
däremot avgjort närmare den moderna tyska Hafis-lyrikens poetiska
symbolik. Goethe kommer här icke i fråga, men väl Eückert, som
i sina Östliche Rosen ofta gav romantiska varianter på
Schiras-skaldens temat a och inlade en ny tids idéer och stämningar i de
gamla motiven. I en följd små dikter i denna samling utvecklade
han .sålunda i virtuost skiftande fasettering tanken om huru
näktergalens sång och rosens blomning oupplösligt betinga varandra:
ingen vet om näktergalen sjunger, därför att rosen slår ut, eller
om blomman öppnar sig, därför att fågeln sänder ut sina toner.2
Det är skönhetens och kärlekens eviga växelsång utan början eller
•slut, en krets sluten i sig själv, ett ständigt levande nu. Ruckert
skapade här ny myt av den forna persiska och lät ros och
näktergal såsom sinnebilder taga plats i det estetiska skenets rymd. En
dylik romantiserad Hafis kan ha kommit Atterbom närmare än den
1 Edda 1823, haft 4, 169 ff. Man kan i detta sammanhang citera ett otryckt
ställe i det av Waeburg (Illustr, svensk litteraturhist. III, s. 210, 211) anförda
brevet från Atterbom till Geijer 19 och 20 mars 1820. Atterbom skriver: »Huru
lyckliga äro ej elementerna, växterna, fåglarna, som på ett drömmande sätt, ur
hvilket de aldrig vakna, deltaga i Naturens kärlek och smärta! Vore det ej bäst
att efter döden helt enkelt förvandlas till vatten, till rosor och näktergalar? För
mig är medvetandet af ett jag en oupphörlig förbannelse. Jag fruktar, att jag i
hvarje tillkommande verld får fördrifva min tid med att lida, tråna och klaga
liksom här.»
2 Östliche Rosen. Leipzig 1822, s. 347 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
