Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 Carl Santesson
visar sig vidare, att den andra strofen av Östans kväde, säkert
likaledes avsiktligt, återgiver några ledmotiv i Hans’ diktvärld. Goethe
och romantiken sågo i den persiske lyrikern huvudsakligen en
anakreontiker, en vinets, kärlekens och livsglädjens sångare, och
frågade föga efter om någon religiöst mystisk symbolik dolde sig
bakom sinnesnjutningens bildspråk. Den Hans som blivit kallad
»die mystische Zunge» var icke deras man, och det låg för dem
mera mening i ett av skaldens andra binamn, »den Beynamen des
Zukerlippichten», enligt Hammers tolkning i inledningen till Hans7
divan.1 Själv understryker Hans ofta sötman i sin poesi i epitet
och jämförelser såsom »Hafisen’s süsse Lieder», »Der Rosenzucker
meiner Verse», »Zuckerwort Haf isens» och flera dj^lika vändningar;
ymnigast flödar talets socker från hans läppar i följande verser:
Ich bin der süsse Sånger,
Der durch des Wortes Zauber,
Vom Rohr’ der Feder Zucker
Und rein en Kandel träufet.2
Naturens skönhet tonar med i Hans’ livsberusning, och hans
maningar att tömma bägaren gå samman med jublet över årstidens
blomprakt:
Komm’ o Schenke itzt sind die Tage der Rosenzeit,
Itzt sind die Tage der Freude.3
Ständigt återvänder detta tema, ständigt förkunnar skalden, att
rosornas och festens tid är inne och ropar till den unge
munskänken att sätta fram vin. Ånyo vänder han sig till den fagre
gossen med rosenläppar, som är hans hjärta kär, med sitt hänförda:
Schenke, sieh’ die Rosen haben
Fluren Eden gleich gemacht.4
I glädjen vid vin och kärlek höra också sången och
musikinstrumenten med, och de saknas förvisso icke vid Hafis’ symposier.
»Sånger, liebliche Stimmen» tjusa hans öra och dåra honom: »Mit
1 A. a. I, s. XXIII.
- A. a. II, s. 242. Se även I, s. 277 och II, s. 83, 563.
8 A. a. II, s. 164.
4 A. a. II, s. 475.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
