Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson: MannaSamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Henry Olsson
Sjelf bör man pröfva och kan man veta det, men ingen annan kan
inqvirera deruti. — Icke följer separatism häraf: blott all inqvisition,
såväl som clientism, allt eoquetteri, all pedantism faller. Ty det
ömsesidiga vänliga Meddelandet, och det fria (såsom mellan likar — det
vi alle äro inför Universum) Mottagandet af åsigter, är det enda som
erkännes menniskor värdigt då det är fråga om universal-studiet.
Visserligen gifves äfven här ett beroende mellan menniskor, men icke
ett yttre beroende, tvångets—kroppens (ty medelst kropparna, våra
naturkroppar, uppfatta vi ej universal-idéen); utan ett inre beroende —
tillgifvenhetens — andens. Den står nemligen högre, som ljusare ser,
emedan han älskar mera: och den, som sjelf känner sig stå lägre,
månne han ej vill lyftas af den hand, som kärlig vill draga honom
uppåt? Detta är det rätta beroendet, (a. st. s. 40 f.).
Det är några av de typiska tankegångarna hos Schleiermacher,
som upptagits i denna utveckling av det rätta beroendets art.
Liksom dennes religionstal vilja frigöra den subjektiva religiösa
upplevelsen från beroendet av metafysiska föreställningar och praktiska
moralbud, så vilja de också gent emot kyrkoinstitutionens
symbol-tvång samt juridiska och borgerliga förbindelser göra densammas
rätt gällande såsom den enda princip, vilken är värdig att
sammanföra människor i religiöst syfte. Det är i det fjärde talet, »Über
das Gesellige in der Religion», som Schleiermacher upptar det
gängse kyrkobegreppet till skärskådande och därvid med största
skärpa vänder sig mot statskyrkoformen, som dödade all religiös
anda, liksom mot den hatfulla sekt- och proselytandan, som förde
allt längre bort från sann religion. För ömsesidig religiös
kommunikation är ett samfundsväsende nödvändigt, men detta skall ej vara
en borgerlig sammanslutning utan ha en verkligt religiös karaktär,
vara ett de frommas samfund. Där skall den enskilde framträda,
icke på grund av ämbetsuppdrag eller överenskommelse av något
slag utan på grund av andens fria rörelse, känslan av allas inre
samhörighet med alla. Hos medlemmarna av detta samfund har
den religiösa livsåskådningen redan blivit förhärskande, de äro en
>Versamrnlung der Heiligen», »Gesellschaft der Gläubigen» (s. 210 f.).
Schleiermachers tal formar sig till en hymn till detta de verkligt
religiösa själarnas höga brödraskap, vars ande härskade överallt,
där blott några få voro församlade i gudomens namn (s. 232 ff.).
De utgjorde inbördes en akademi av präster, där envar strävade
att fullkomna sig inom sin särskilda gren och med glatt hjärta
frambure de mocmaste frukterna av sitt tänkande och skådande, av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
