Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruben G:son Berg: Nya Almquistfynd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya Almquistfynd 147
en cirkel af hans blod omgaf Lady Sophias häst. När slutligen de
vilde flydde, satte han sig af mattighet ned vid Sophias häst —
men vi skyndade hastigt af våra hästar, och Sophia gret af ömhet
för sin Försvarare, hon tog sin egen Slöja ref stycken deraf att
förbinda hans sår. Då kommo tårar i den sittande främlingens
ögon. Jag har varit olycklig nog under himmelen, efter jag
förlorat min ridderlige Herre, min kära hustru och mina besk. barn
— men jag får nu lefva en stor och lycklig Stund — jag får hålla
denna adliga Slöja i mina armar — och sjelfva denna unga
förnäma sköna Dam gråter öfver mig! — Gråt icke mina ståtliga
Herrskaper fortfor han — jag dör aldeles icke nu — jag skall
ännu lefva, ty jag känner att min bana såsom Skogvaktare nu är
slutad, jag skall hädanefter lefva som Vapendragare; jag har i dag
gjort profvet härtill — skall Ni neka mig att följa Er som Er
skugga, som er Försvarare, som er ödmjuka Tjenare och
Vapendragare; — Lady Sophia svarade intet — ett särdeles leende ville
blanda sig i hennes tårar — snart derefter insomnade den tapre
Besynnerlige — han stödde sitt hufvud i Ladyns(?) händer, och hon
ville ej undandraga sig att hålla hans hufvud, hon smekte sin
befriares gåå hår. — Vi måste länge rasta på denna Skog — nog af
Sir Patrik; Om Ni vill se Originalet till denna gråhårige
Vapendragare, så finner Ni honom på Eaubinhay. Han upphörde ej att
vara trogen Sophia (29) och vi funno rätt nyttigt att hafva en så
rättskaffens man till följe i dessa tider.
Det måste då utan tvifvel vara samma Person, inföll Patrik
Bruce, som är så road af vår skottska Jagt efter Gräfsvin, och som
höll det narraktiga Bröllopet.
Det är just denne Jägare på Eaubinhay, som vårt folk kallar
Tuppen1, sade Beatrice. Det är han, som aldrig låter någon
Högtidsdag fattas vildt på vårt bord, men som i köket har den djerf heten2,
att bestämt tillsäga när han lemnar sina skjutna foglar: Ni må steka
hur Ni vill, men denna fogel (han pekar på den fetaste) skall Ni
endast tillaga åt Mylady Sophia. Det är han som aldrig kan lemna
den egenheten att hvarje helgdag gå i sin gamla3 Björnskinnsmössa,
och deri sätta en Gulvifva om sommaren eller en Tallrisquist blandad
med Tuppfjädrar om Vintern, emedan denna mössa är den enda
1 ä fr Björnen
2 ä fr försigtighet en
s ä fr gamla nästan barslitna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
