Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg: Fröding eller Levertin?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 Olle Holmberg
kännas för att fullt förstås. Min vän, bearbetarn, började först
långsamt att knipa mig i armarne. Han gick dervid mycket metodiskt
tillväga, i det han noggrant uppsökte de ömtåligaste ställena — der
nöp han. Sedan blef det mer allvarsamt. Han lade ihop mig till
ett bylte, lade isär mig igen, vred omkring ryggen på mig ett par
slag, tillbaka igen, bröt af mig armarne, satte ihop dem igen,
kittlade mig i armhålen, bröt af mig benen, satte ihop dem igen, kittlade
mig i knävecken, började slå mig på magen, tog ut tarmarne, lade in
dem igen, pinade mig i maggropen, bultade mig åter på magen och
rörde omkring i alltsammans som med en slef, slog mig i ryggen, slog
mig nedanför ryggen, kittlade mig en stund, näpste mig, släppte mig.
Sjukgymnastiken var slut.
När jag kom ut, kände jag mig märkvärdigt nog särdeles
upp-lifvad. Förmodligen var det en känsla af samma slag, som den man
känner, när man sprungit utfor en brinnande trappa och åter är i
fria luften.
I fem runda veckor har jag varit underkastad denna ansträngande
behandling. Hvarje gång jag möter doktorn frågar han mig med
skenbart deltagande, hur det står till. Men nu känner jag honom. Han
väntar väl dagligen på något utbrott af sankt Veitsdans eller rabies
eller »mania», som kunde utgöra en bekräftelse på hans hypotes om
gymnastikens verkan på ett subjekt af mitt slag.
Jag har velat göra »Fjärsingens» läsare uppmärksamma på hvad
som försiggår i all hemlighet på societetshusets vind. Må hvar och
en, som önskar bekräftelse på mina utsagor, bege sig dit upp och
pröfva en kur! Han skall aldrig glömma den. Humanist
Detta är således aktstycket, och vem har författat det?
Knappast någon dilettant eller duvunge; därom synas betraktarna vara
eniga. Det är ett stycke, som snarare är nedklottrat med
lejonklo än utarbetat med en trubbig fjäder. Det har ironi,
distinktionsförmåga, parodiskt perspektiv och uppsluppet farshumör, men
trots allt en viss hjälplös ängslan på bottnen. Tydligen är det
inte för ro skull som författaren presenterar sig som
nevraste-nisk och ömtålig, och man skulle t. o. m. kunna fråga om det inte
är på sig själv han har tänkt, då han talar om dem som »genom
ett allt för starkt hängifvande åt detta lifvets njutningar och nöjen»
kanske ha gjort sig förtjänta av sitt öde. Hur flyktigt och
oarbetat kåseriet än är, innehåller det ingenting som motsäger
antagandet av att en verklig diktare kan ha stått bakom dess snabba,
skrattande croquis.
Levertin är denne diktare emellertid inte, och det redan av
följande tre skäl:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
