Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg: Fröding eller Levertin?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fröding eller Levertin? 191
»Nå, om man försökte bryta benen av er?» utbrast han med
triumferande röst.
»Jag hoppas att ingen menniska vill vara så elak att göra mig
så illa!» Jag var nästan gråtfärdig.
Doktorn klappade mig på axeln och tittade mig djupt in i ögonen
med en utomordentligt lifvad och intresserad blick. Derefter sade han:
»vi ska ta litet gymnastik, så blir det bra!»
Nu förstod jag allt. Det underliga i doktorns ögon var
vivisek-torns lifliga intresse vid åsynen af en ny kanin att sänka tänger och
knifvar i. Han hade blifvit frapperad af min ovanliga skröplighet och
det roade honom att se huru länge ett dylikt subjekt skulle kunna
uthärda »knip i magen» etc. Han följde mig till dörren, alltjemt
klappande mig på axeln och muntert upprepande: »Vi ska ta litet
gymnastik, vi ska ta litet gymnastik!»
För större delen af allmänheten torde det vara obekant att på
societetshusets vind, der man annars antager att de söta
restaurations-flickorna ensamt hafva sin fridlysta boning, finnes en hemlig
afskrank-ning för öfvandet af gymnastiska konster och dit var det jag en
morgon stälde mina dröjande steg. Den anblick som mötte mig vid mitt
inträde öfverensstämde fullständigt med de föreställningar jag gjort
mig om en gymnastiksal.
Tvärt öfver rummet gingo bastanta bjelkar och upp till dessa
förde bekväma trappsteg. Det vore en lätt sak att springa dit upp
och fastgöra ett rep. Ett lagom förråd af flyttbara pallar, lätta att
sparka undan, fanns der också. Den tanke, som föresväfvade mig,
var nog icke så orimlig — man har ju hört talas om »läkaregalgar».
De personer som vandrade af och an efter väggarne skulle man i
alla händelser icke kunna likna vid något annat än delinkventer på
väg till schavotten. Hängande hufvud, krokiga knän, slappt
nedhängande armar och i anletet den dödsdömdes dystra grubbel utmärkte
dem alla. De togo sig här och hvar på kroppen, liksom för att känna
efter, om de hade armar och ben i behåll. Icke underligt, de hade
nyss » gymnastiserats!»
Midt på golfvet försiggick det egentliga skådespelet. Här och
hvar lågo, stodo och sutto menskliga varelser i fantastiska ställningar,
medan tvenne »gymnaster», för att använda ett eufemistiskt uttryck,
oafbrutet bearbetade dem. Hos somliga af delinkventerna voro
kvalen tydligt tecknade i de förvridna anletsdragen, medan andra
bibehöllo det stela allvaret hos fatalisten, som gjort upp räkningen med
lifvet.
Plötsligt kom den ene af de bearbetande herrarne fram till mig
och ropade muntert, »välkommen, välkommen!» Han småskrattade
och försökte se gemytlig ut, men mig lurade han inte. Äfven
Mefistofeles kan skratta och säga roliga saker. Derefter grep han mig vid
handleden och hade ikull mig på en bänk.
Det som sedan skedde är icke så lätt att beskrifva — det måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
