Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 Nils Afzelius
vid när lusten faller på (på de sista sidorna talar han om det han vill
skriva i fortsättningen (s. 245—246), och i handskriften följer efter sista
kapitlet en överskrift till det oskrivna elfte), så gör Sterne en dygd av
nödvändigheten och slutar för att nå en viss effekt, på ett ställe där
varje fortsättning* hade varit en smaklöshet. Det är alltså oriktigt
att kalla Sentimental journey ett fragment i egentlig mening, snarare
är det här fråga om ett medvetet arrangemang. Att »Företal til
den gunstige läsarn» fått sin plats vid slutet i stället för vid början
av första avdelningen, erinrar onekligen om det kända företalet i
desobligeanten, men fallet är ensamstående och litet bevisande. Den
mera allmänna likheten — växlingen av högt och lågt, patos och
humor, blandningen av olika stilar — beror även den på
gemensamma utgångspunkter, de moraliska veckoskrifterna. Tristram Shandy
kan rent tekniskt sett kallas en blandform av äventyrsroman och
moralisk veckoskrift, och W. Dibelius har, låt vara med stor
ensidighet, velat se »den Keim des ganzen Romans» i Spectator.1 Med
betydligt större skäl skulle detta kunna sägas om Min son på
galejan och Argus. Men om Sterne bevarar och missbrukar
tidningsskrivarens frihet gentemot läsaren och ämnet, släpper handlingens
tråd, när det behagar honom, och följer första bästa nyck,
obekymrad om läsaren, som han öppet driver med, så håller
Wallenberg-fast vid det rena underhållningssyftet och visar sig mera beroende
av publiken. Hans berättelse avbryts visserligen av betraktelser
och utvikningar, men dessa anknytas dock osökt till ämnet, och
berättelsen följer troget händelserna åt. Medan man med stor
svårighet skiljer Dichtung från Wahrheit i Sterne s erotiska
turistfärd, så skimrar verkligheten igenom på varje sida hos Wallenberg.
Så stort är avståndet mellan två temperament och två diktverk,
att man knappast hunnit anmärka en svag likhet, förrän man tvingas
ta tillbaka eller dra utav. Redan vid en sammanställning av
likheterna framträder det särskiljande så pass tydligt, att det är
överflödigt att gå närmare in på mera djupgående olikheter. Hur litet
gemensamt har icke den svenske skeppsprästen med sin gammaldags
gudfruktighet, sitt glada pojkaktiga stridshumör och sin plumpt
rättframma Giftasmoral med den aristokratiske engelske prästmannen,
en mångtydig och nästan gåtfull personlighet, halvt satyr, halvt en
vek sensuell dagdrömmare, så som Reynolds och Gainsborough ha
målat honom! Och hur olika äro icke de miljöer i vilka de rört
1 Engliselie Romankunst Bd 1. 1910 (Palæstra, 92), s. 243.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
