Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mill son på galej an och den komiska resebeskrivningen 227
ning, vilket icke faller sig svårt, och avsiktligt skjutit
berättelseteknik och stil i förgrunden.
Det återstår att undersöka Wallenbergs förhållande till den
rena verklighetsskildringen, till forskningsresan. Min son på galejan
är ju icke endast en vo)7age comique — ensam i sitt slag —; dess
författare visar ett så sällsynt verklighetssinne och ett så kritiskt
omdöme, hans faktiska uppgifter om främmande länder och folk
och om livet ombord äro så tillförlitliga och intressanta, att hans
verk är fullt värdigt att räknas med i den stolta Linnétraditionen.
Själv gör han inga anspråk på att komma med vetenskapliga »rön»,
men han är angelägen att framhålla sin pålitlighet i sak: »Det jag
skrifver är värkeliga händelser: ty huru vågar jag liuga, när 150
ögon-vittnen dageligen kunna stå opp at beslå mig?» (s. 79). Denna
pålitlighet är också i många fall möjlig att bestyrka.
Resans mest dramatiska episod — stormen i Nordsjön — finnes
bevarad i tre vittnesgilla berättelser, av vilka två nedskrivits under
det omedelbara intrycket av händelsen: utom Wallenbergs egna så
gott som ordagrant överensstämmande, i resan och i
korrespondensartikeln till Götheborgske spionen, finns kapten Ekebergs noggranna
journal (1773) och ett litet brev från en av styrmännen.1 Intet av
dessa ögonvittnen har beslagit honom med osanning. Och man
kan lägga Sparrmans eller Hornstedts beskrivningar av Kap bredvid
hans för att övertyga sig om att den i allt väsentligt står sig. Den
Linnéska traditionens betydelse för Min son på galej an har ofta
och med all rätt framhävts. Kring dess fasta stam har
Wallenbergs fantasi klängt och skjutit skott och blommat. Skeppsprästen
på Finland har med ett älskvärt gyckel undandragit sig den för
hans ställning nästan oundvikliga plikten att stoppa upp fåglar och
lägga blommor i press. I stället har han inrättat ett
naturalie-kabinett efter sin egen smak med märkvärdigheter från ekvatorn
och Java. Men beskrivningen gäller icke fenor och stjärtfjädrar
utan mänskliga egenskaper, ty, säger förevisaren, »min lust är med
människors barn» (s. 74). Skämtet med det ständiga noterandet
och samlandet ute i naturen är både lustigt och träffande i kapitlet
»Om en rar fisk» (I: 17), där en liten obetydlig norsk holme
beskrives med kvasivetenskapligt allvar: »Bland rara stenar, fan
jag-här vår svänske grå-sten: utaf foglar flöofo här skock-vis de så
1 Även detta i Göth. spionen (31 mars 1770) — avtryckt i Ahnfelts upplaga
med den felaktiga upplysningen att det författats av Ekeberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
