Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 Nils Afzelius
kallade fisk-måsar, och den märkvärdigaste wäxt jag råkade, var den
evigt grönskande Juniperus eller enris-buskan» etc. (s. 72). Men
allt detta hindrar ej, att Wallenberg läst sina allvarliga föregångare
med intresse och behållning. Linnés betydelse är lika obestridlig
som svårbestämbar; de svenska och utländska ostindiefararna däremot
ha använts som källor för faktiska uppgifter. Vad som förenar
de svenska forskningsresandena med Wallenberg är icke stort mera
än det gemensamma ämnet och en viss linnéansk rättframhet och
saklighet. Sannare och mera träffande än någon annan skulle kunna
det har denne själv karakteriserat dem i ett par meningar.
Åtskillige ha före mig kastat dig i armarna dylika ostindiska
foster: men hvart och ett synes ärft förmycket af sin faders alf
varsamhet. Brelin står på Àscension och liuger dig tårar ur ögonen:
Osbeck, nyttig men trumpen, proppar dig händerna fulla med
natu-ralier, och Tören gladlyntare än de andre, hade kanske kunnat roa
dig med sina småtäcka bekantskaper i Suratte och China: men du såg
ju lifvet flyta ur honom tillika med sista droppan i bläckhornet? (s.
76—77).
Osbecks Dagbok öfver en ostindisk resa åren 1750, 1751, 1752
(1757) är otvivelaktigt den värdefullaste av de tre resebeskrivningar
som här nämnas. Stilen är här raka motsatsen till Wallenbergs —
det framgår redan av företalets ursäkt: »Mina anmärkningar äro
korte och okrusade, sådana som de blefvit på olika, dock merendels
oroliga, ställen upteknade, at jämväl af skrifarten må kunna ses, huru
trögt pennan flyter i en mörk och hvalf vande hytta» etc. Boken är
katalogartad och händelserna intaga ett mycket litet rum. Emellertid
har författaren till Min son på galej an högt värderat dess pålitlighet
och anlitat den som källa. Så bygger sista kapitlet i sina kritiska
uppgifter om Kinas folkmängd tydligt på dess meddelanden (s. 172),
liksom den med Osbeck sammantryckta resan av Tören släppt till en
notis om den kinesiske kejsarens sjömakt (s. 372). En kuriös
fundering om den förbjudna frukten i paradiset (s. 241) går möjligen
tillbaka på Osbecks naiva förmodan om pisangen: »Denna menes vara
den frukten, igenom hvars olofliga ätande våra första föräldrar gjorde
både sig och oss olyckelige» (s. 99). (Jfr även nedan.)
Dessa allvarliga forskningsresande ha dock ej tilltalat
Wallenbergs fantasi i lika hög grad som vissa äldre resenärer av mindre
trovärdig men mera pittoresk läggning. På flera ställen nämner
han tyska ostindiefarare, som riktat hans vetande. En av dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
