Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eomantikern Stagnelius 3
För Stagnelii egen del har hans oansenliga och missbildade yttre
haft stor och ödesdiger verkan. Den »stolta flicka», Fredrica
Elisabeth Almgren, som han besjöng under Amandas namn, vände sig
bort från honom. Hans människoskygghet, kantiga sätt,
osnygghet och vanvårdade klädsel stå i närmare eller fjärmare samband
med hans fulhet. Denna har säkert också orsakat den starka
mindervärdighetskänsla, varav han led. Hela hans diktning och
hans fantasiliv kunna betraktas som kampmedel mot denna
förlamande känsla. Man finner ofta, att den fule, åtminstone den
som brännes av heta önskningar, men ser sig utestängd från livets
fullaste och nödvändigaste upplevelse: kärleken, väl blir besvärad
i sitt yttre uppträdande, men i gengäld tar skadan igen i drömmen.
Han drives till smärtfylld reflexion och fabulerande fantasi. Genom
att skapa sig andliga värden, håller han sig skadeslös för vad livet
förvägrat honom. När verkligheten är karg, grå och blomlös,
tvingas han att dana en fiktiv värld att leva i, allt efter de
större eller mindre andliga resurser, som stå honom till buds. Men
knappast någon har skapat en så underbart blomrik och
färgskimrande värld som Stagnelius, den »ovanligt fule» poeten. Såsom i
min föregående studie visats, var det reaktionen mot Amandas
likgiltighet, som gav honom en ny syn på tingen, intensitet i
känslolivet, klang åt rösten. Hans fulhet — den var »tvånget att försaka».
Nöden är också den poetiska uppfinningens moder. Stagnelii
genomglödgade romantik är den vanlottades.
Vad som slagit alla samtida och eftertida, som direkt eller
indirekt stått i beröring med Stagnelius, är hans enslingsskap och
slutenhet.1 »Ensligheten», skriver hans fader till Hammarsköld,
»var mest passande för hans lynne, synnerligen under hans
hypochondriska stunder. Det var aldrig hans sak att söka många
bekantskaper.»
Ensam gick Stagnelius genom livet. Redan som liten röjer
han sin böjelse för enslighet, om man får lita på Böttigers och
J. M. Wimmerstedts i hög grad troliga berättelser. Den senare
förtäljer i sina »Biografiska underrättelser om skalden E. J.
Stagnelius» (Nord. Tidskr. 1894):
1 Jfr det välskrivna kapitlet Enslingsskapet i Bööks Stagneliusfiguren (a. a., ss. 175—184).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
