Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 Sven Cederblad
Under sina barnaår deltog Erik Johan Stagnelius föga i sina
jemnårigas lekar och tidsfördrif; han vandrade om sommaren omkring på
de af Ölands rika flora smyckade ängarna vid prästgården och
anträffades ofta på någon hög sten eller kulle, som lämnade utsikten fri
öfver det jämna landskapet och det vida hafvet . . .
Det ligger något varslande i denna skildring. Såsom i det
följande skall visas, är Stagnelii kärlek till naturen en böjelse för
ensamheten och i viss mån rätsidan av hans motvilja mot
människorna.
Wimmerstedt har också en betecknande annekdot att berätta
om Erik Johans tidiga antipati mot människor i allmänhet och
kvinnor i synnerhet. När prästhusets gamla hushållerska sökt förmå
»lille Erik» att inför en halvt beundrande, halvt tvivlande krets av
gummor visa prov på sin tidiga färdighet i skrivkonsten, så skrev
han till sist efter åtskillig tjurighet några stora, ojämna bokstäver,
som visade sig betyda: »Otäka fruntimer». Senare skulle Erik
Johan Stagnelius uttrycka sitt människo- och kvinnohat mera lyriskt
och ordrikt.
Under sin Uppsala- och Stockholmstid har han troligen
mestadels hållit sig inom en trångt avgränsad krets. Den bittert
tragikomiska, för vulgär uppfattning snöpliga kärlekshistoria, som är
knuten till Amandas namn, har givetvis blott förstärkt hans lust
att sluta sig inom sitt skal. Inför sina närmaste har han förtegat
och förnekat sin olyckliga kärlek. I sin elegi 1815 klagar han
över att hans liv efter Amandas föraktfulla avvisande skall förtäras
»i enslig jämmer» (I: 200), och i sin kärleksdikt Amanda (I: 150)
förutsäger han, att han »enslig skall gå». Enligt Atterbom, som
väl har sina uppgifter från Almquist, har han också hållit ord.
»Hängifven vexelvis åt studier, svårmod, ohelsa och poetiska
själsutgjutelser, lefde han, i det mesta, tillbakadragen från allt
menskligt sällskap, och var länge nästan lika obekant för sina kamrater
i embetsverket, som för den övriga verlden. Till sitt yttre
obehaglig, otymplig, till och med ful, i sin klädsel o vårdad nära till
cynism, i sitt beteende öfverhufvud stillatigande och sluten, gick lian
ibland dem såsom en person, som ej lockade till närmare umgänge,
och ej tilldrog sig uppseende genom annat, än sin otreflighet».
(Litterära karakteristiker II, Örebro 1870, s. 42).
Från slutet av Stagnelii liv, från hans sista vistelse i
hembygden omkring årsskiftet 1821—1822, berättas i Emil Keys ovan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
