Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 5
citerade Minnen (I, s. 38), att man i Kalmar mindes honom
»såsom en tungsint och oförståelig enstöring».
Men om denna hans hållning var hans vanliga, må man inte
tro, att den var hans ständiga. Ingen människa är så hårdnackat
konsekvent. »Vid bålen», som det då för tiden hette, har hans
tungas band, som så många andra enstöringars, lossats. Under sin
studenttid i Uppsala har han, strax innan han själv tog
kansliexamen, för att förhöja stämningen under ett symposion, skrivit några
ganska fyndiga och uppsluppna Verser, afsjungne då Studenterne
Ahlberg, Zimmert och Schough blefvo Medico-Philosoph. Candidater i
Vpsala den 8 Junii 1814 (I: 276). Enligt ett nyfunnet dokument
i Eichhorns samlingar skulle Stagnelius också omkring år 1815, då
han bodde på Fiskaregatan på Söder i samma hus som demoiselle
Lovisa Ulrika Block, »såsom umgängesvän umgåtts med henne och
hennes familj». Och trots sina anfall av melankoli har han även
under sin sista Kalmartid ställt sin lyra i sällskapsglädjens tjänst.
Biskop Stagnelius kan också i brev till Hammarsköld (av den 22
mars 1824) uppgiva namnen på två personer, som »egde den
aflidnes förtroende» (lektorerna J. M. Wellin och N. H. Wimmerstedt).
Ingen blir mera talför än den slutne, när en gång isen och
tystnaden brutits. Stagnelius har haft vissa eruptiva utbrott av en
flödande talegåva. Man minnes, huru han enligt den bekanta
anekdoten om Rosensteins bjudning efter att ha »tegat som muren»,
tillrättavisar »morbror» Rosenstein för några förklenliga uttalanden
om A. W. Schlegel och sedan börjar »i upprättad ställning, svängande
knifven i ena handen och gaffeln i den andra, en föreläsning öfver
Schlegels odödliga förtjenster». Väl hemkommen hade han inför
Almquist, som är Atterboms sagesman, utvecklat »under häftiga
gestikulationer, ur en nimbus af dun och fjädrar, de eleusinska
mysteriernas beskaffenhet» (Litterära karakteristiker, II, ss. 42, 43).
— I brev till Atterbom (av den 18 febr. 1834) omtalar också
Almquist, att han stundom med Stagnelius »disputerade–––––-om
det gnostiska». — Hos Geijer i Tomteboda tycks han även ha fått
ett av sina explosiva utbrott av öppenhet. — En gång mot slutet
av hans liv har en förälskelse varit nära att förmå honom bryta
sin tystnad. Inför en ung släkting, en mamsell Wimmerstedt, som
han fattat tycke för och »som han stundom lät se en glimt af sitt
inre», »klagade han öfver sin ensamhet, öfver att ingen förstod
honom eller höll af honom» (Emil Key, a. a. I, s. 39). Men på nie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
